Kaffemonster

Bipolär

Den senaste tiden har jag funderat mycket på min diagnos, läst runt på the internets och försökt förstå all information och på något sätt omvandla den till mina egna symptom. Jösses säger jag bara! Sjukdomsbilden verkar vara individuell i så hög grad att jag undrar hur sjutton det ens är möjligt att ställa diagnosen bipolär.

Jag fick ju min diagnos i juli, utan vidare förklaring på hur jag ska bete mig, hur jag ska förvänta mig att livet ska se ut eller vad jag egentligen ska ha ut av medicineringen. Bipolär typ 2, det är det enda jag vet och tydligen kan symptomen vara lite hur som helst. Jag blir rätt frustrerad när jag inte vet riktigt vilken kategori jag ska stoppa allt i. Jag menar, allt började ju med stress-symptom som eskalerade till depression och sedan vidare till ett rejält sammabrott, i att jag gick in i väggen som det så klämkäckt heter. Detta var då bara början! När jag väl blev sjukskriven och behovet av medicinering var ett faktum, var det som att hela helvetet släpptes lös. Som jag så många gånger har förklarat, så tog kroppen igen sig på alla de nivåer som jag försökt hålla i balans efter bästa förmåga. Depressionen blev värre, sömnbehovet ökade rejält, vredesutbrotten blev tätare och ångesten vägrade försvinna.

Efter ett par månader, när det visade sig att medicinen inte riktigt fungerade, började jag fundera på om det inte var så att jag har samma åkomma som min kusin. Pratade mycket med min moster om just kusinens symptom och jag kände igen mig i varje punkt. Mina symptom var och är inte lika tydliga som hennes, men de har funnits där länge. När jag tittar bakåt såhär, så ser jag att jag har följts av ett mönster av depressioner åtminstone sedan högstadiet. Tidigare har jag vägrat ta till mig att det faktiskt är återkommande depressioner. Något som jag hade behövt behandling för långt innan jag gick in i väggen. Jag har inte riktigt velat erkänna att det har varit depressioner ens, för alla är ju nere ibland så det var väl bara att rycka upp sig?

Det maniska har inte varit lika tydligt och jag har ännu inte kunnat se något direkt mönster i perioderna. Det jag tidigare har sett som kreativitet och en artistisk ådra, kan nu mycket väl klassas till maniska perioder. Att väldigt impulsivt kunna engagera mig djupt i något projekt. Allt ska göras i massor och göras stort, det har känts som det viktigaste i världen. Impulsiviteten och det tvetydiga känslolivet har jag bara sett som en del av min personlighet. Jag har länge beskrivit mig själv som föränderlig, nu förstår jag varför.

Framåt sommaren, när depressionen sakta lugnade ner sig och livslusten visade sig utvecklades det snabbt till en obeskrivlig lycka och ett behov av konstant sysselsättning. Vilken eufori! Jag kände mig studsig och pratig, ville inte sova eller ens sitta still… Något som definitivt faller inom ramen för mani. Den perioden i somras var alltså den enda som jag med säkerhet kan kalla för manisk. Sedan dess har min sinnesstämning pendlat, det känns dock som att jag är deprimerad oftare.

Det pratas om hypomani och mixade bipolära symptom. Något som jag har förstått innebär en lättare variant av mani och perioder med blandade symptom, att man är riktigt nere men ändå har energi till miljoner. Båda dessa varianter kan jag förknippa mig med, men jag måste nog prata igenom allt med min läkare för att få ett riktigt grepp om vad det nu är jag har. Man kan tydligen också vara bara deprimerad eller bara lycklig.

Jag äter stämningsstabiliserande och antidepressiva mediciner. En blandning som på sikt ska leda till minskade depressiva perioder, att jag kan fungera normalt, komma tillbaka till jobbet och annat sånt som samhället kräver av folk. De lyckliga perioderna tycker jag ju om, så de ska inte behövas tas bort. Än så länge kan jag väl inte säga att jag märker någon skillnad på svängningarna. Möjligtvis har nedstämdhetsperioderna blivit lite kortare. Det tar ofta inte mer än ett par dagar innan jag mår bättre igen.

Man ska tydligen kunna fungera normalt trots bipolär sjukdom. Med rätt behandling så ska man fungera bra, även om man bör vara sjukskriven ett halvår – 9 månader efter ett skov. Men vad fasen är ett skov? Är det när man är ledsen, eller när man är lycklig? eller kanske efter man har varit både och? När man har varit både ledsen och lycklig och sedan blir ledsen igen, är det ett nytt skov? När man hela tiden är ledsen eller lycklig och aldrig känner sig riktigt bra, är det ett skov? Ett långt sådant?

Som sagt, jag blir fan inte klok på det här!

2 Comments

  • Leena Kivioja

    Jaaa visst är det märkligt….kusinen din har ju också haft sitt fr tonåren elr kanske redan tidigare. men pusselbitarna har först nu liksom fallit på plats. Det tar ett tag att inse saker o ting…..
    Ofta säger de att det bryter ut då något stort händer i livet……Din kusin var en expert på att dölja saker o ting men nu när man har facit i hand så ser man ett mönster även i hennes liv.
    Bipolär är något klurigt……
    Men du vet att du när som helst kan ringa mig om du behöver bara prata även om det är mitt i natten eller ringa till akutpsyk…..
    Kusinen din känner en trygghet i att hon nu vet att hon kan ringa nånstans o få hjälp…..
    Jag försöker finnas där för de som vill ha hjälp o jag har lärt mig mkt under 3 år av att se Bipolär på nära håll….
    Jag hoppas av hela mitt hjärta att DU får känna mer lycka än av de andra känslorna…..
    Men bara man lär sig att ta en sak i taget och att våga fråga om hjälp……så kommer man långt…..
    Kramar i massor till DIG kram kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.