Kaffemonster

Morgonreflektioner

Med darriga händer lyckas jag lyfta kaffekoppen och sakta smaka på denna undrens dryck. Så varmt, så gott, så nödvändigt. Solen lyser alldeles för starkt för att vara höst. Tvingar min skärm att bli en spegel så att jag ser mer av mig själv än det som skärmen borde visa. Varenda litet dammkorn är synligt så min spegelbild på skärmen liknar mest ett dammigt monster. Med bokstäver i pannan.

Här sitter jag i kvalet om jag ska packa ihop och åka hemåt, eller om jag ska stanna här ytterligare en natt. Sambon önskar att jag åker hem idag och medan solen är uppe, så att jag slipper halka runt med mina sommardäck. Det var ju också den ursprungliga planen, men såhär med kaffekoppen i handen, nyvaket stirrande på det dammiga monstret, vet jag inte riktigt om jag kommer att hitta lusten till att packa ihop. Egetligen är inte morgonkaffet till för såna här våndor, den räcker ju bara till att skaka liv i de små hjärntrollen.

Om jag åker hem så betyder det att jag ska tillbaka till verkligheten. En verklighet där jag har ständiga skuldkänslor för att inte ha tillräckligt med energi till någonting. Här kan jag låtsas som att det inte finns någon verklighet. Här är det okej att slösa bort halva dagen i sängen tittandes på Bones. Släpandes de katthåriga raggsockorna upp och ner för trappen bara för att juicen tog slut eller för att partyblåsan inte riktigt håller måttet. Hemma har jag bara raggsockor utan katthår. Hemma finns det inte ens trappor, som mycket väl klassas som motion med tanke på hur ofta jag blir kissnödig. Om jag åker hem, så förlorar jag en hel dag av härliga illusioner om att det helt enkelt är nog med ansträngningen av att bara andas. Jag såg ju till att hålla den här veckan fri från läkarbesök, reikisessioner och familjerättssamtal just för att kunna vara här, där livet inte riktigt existerar på det hemska sätt som det gör i verkligheten. Nej, med detta försöker jag inte säga att jag inte vill vara med min familj. Dem saknar jag fruktansvärt mycket. Jag säger att just idag orkar jag inte vara mamma eller sambo.. Idag vill jag bara vara Kirsi, med en halvtom kaffekopp och dammig spegelbild. Idag måste jag samla energi till att faktiskt kunna vara både mamma och sambo är ungarna kommer på fredag.

Det må verka som petitesser, men här ute i fantasins värld, så är det livsviktiga beslut. Åka hem, eller inte? Jag ska fylla på min kopp med det svarta härliga, leta reda på mina glasögon så att jag slipper huvudvärken och sätta mig på altanen och njuta av höstsolen. Jag bestämmer mig senare.

 

2 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.