Kaffemonster

Varannan vecka

Idag är det en sån där underbar fredag igen. En mammafredag. En fredag då jag får hämta hem mina finaste! Jag kan knappt vänta tills skolan slutar och jag får krama om mina små älsklingar. Nu är det mammavecka. Och tre timmar kvar tills skolan slutar…

Man kunde tro att detta med växelvis boende var något som man vänjer sig vid. Visst vore det väl skönt om man gjorde det. Det är snarare så att det blir värre med tiden. Förut var det enklare att acceptera att jag inte får träffa mina härliga varannan vecka. Det gav mig tid att pusta ut och ladda krafterna inför den kommande mammaveckan. Visst är det så nu med, men nu känns det mer meningslöst. Det är riktigt svårt att släppa barnen varannan vecka. Batterierna är alltid urladdade, men jag har lärt mig att det är okej att vara trött och jävlig emellanåt. Även som mamma. Det gör mer nytta än skada att visa barnen att en mamma också är mänsklig. Det är okej att må dåligt ibland och man behöver inte alltid ens vara livsduglig. Just denna insikten, som även den kom fram den svåra vägen, tror jag är orsaken till att det har blivit så viktigt att verkligen, verkligen ge barnen all den kärlek jag kan. Det gör jävligt ont att inte kunna träffa barnen varje dag och med god magkänsla veta att även denna dag har jag gjort mitt yttersta för att ge dem en god självkänsla, lyssnat till och tolkat deras kroppsspråk för att ge dem så mycket trygghet jag bara kan och ärligt visat dem att de är de som betyder absolut mest i världen för mig.

Jag trodde inte att kärleken till mina barn kunde växa sig starkare än den har varit. Men det kunde den. Den finns där så påtaglig och tydlig. Den expanderar sakta med varje leende och varje bedrift. Även med varje motgång. Jag kan bara hoppas att ungarna känner hur stor och stark min kärlek till dem är. För det räcker inte med att bara förklara den, det vet jag.

De har blivit så stora nu, mina godingar. Det är inte längre tillåtet med pussar och kramar i den grad som jag skulle vilja. Tio-åringen skruvar besvärat på sig med ett utdraget “Men maaaammaaa…” när jag bara vill kramas en liten skvätt för att han är så fin och underbar. Sju-åringen är oftast så upptagen med en av hennes berättelser om det ena och det andra, så hon tycker mest att jag är i vägen och stör när jag bara vill kramas för att hon är så fin och underbar. Men så klart, när det är lugnt omkring, inga kompisar är i närheten och det sker på deras egna villkor, så kommer de gärna och gosar upp sig en stund. Något som jag hoppas att de aldrig vill sluta med.

Mina fina ungsingar. De tar fram en sådan obeskrivlig stolthet hos mig. En stolthet så stor att jag bara skulle kunna gråta. Jag är så stolt, så stolt över hur fina de är. Hur duktiga de är. Över hur empatiska och omtänksamma de är. En morgon förra mammaveckan gick tjejen upp tidigare än hon brukar och gjorde i ordning frukost till sin bror. Det kanske låter som något vardagligt och enkelt, men i mina ögon var det så fint att jag inte ens kan beskriva det. En eftermiddag förra mammaveckan klantade jag till mig och tog fel på tiden för aerobicen. Killen min blev så orolig för sin systers besvikelse så han satt länge inne hos henne och klappade henne på huvudet. En tröst som bara en bror kan ge. Det är så fint att jag även nu blir tårögd. Ytterligare ett exempel på vilken omtanke och kärlek mina två underbara ger till varandra (trots mängden bråk som existerar) är historien om vattenflaskorna. För ett par månader sedan köpte vi nya flaskor till ungarna. En röd och en svart. Tjejen ville inte ha den röda så de bytte med varandra efter mycket tjafs. Båda de flaskorna gick sönder, så vi köpte nya, en rosa och en blå. Nya ur diskmaskinen skulle sonen fylla på med vatten inför natten. Han var på väg att ta den blå, men stannade till och rusade iväg med båda till dotterns rum och frågade henne vilken hon skulle vilja ha. Hon tittade en stund och sa sedan att hon skulle ta den rosa, för han tyckte ju inte om den färgen. Är det inte så vackert att man bara vill gråta? 🙂

Jag funderar ofta på hur livet med barnen har blivit. Hur stora och fina de har blivit. Hur små och fina de var förut. Jag funderar på om det är just för att det är rätt tydligt att de är på väg att bli vuxna och kommer så småningom att flytta hemifrån, som min längtan efter ett nytt barn har vuxit så stort. Tidigare har tanken på ett nytt barn, att börja om från början varit aningens motbjudande. Barnen är ju så stora nu och det är så skönt att de klarar sig själva nu, vad är det då för mening med att göra om allt igen? Bajsblöjor, kräkor, trotsiga två-åringar, dagis… Nej! Nu ser jag bara graviditet, amning och mys, två storasyskons kärleksfulla händer och allt det andra som är så fint med ett litet barn. Kanske var det inte meningen att jag ska vara tvåbarnsmamma livet ut? Kanske är tankarna på ett nytt barn bara en tillfällig dröm? Jag har ingen aning. Det jag vet är att längtan är otroligt stark. Nästan lika stark som längtan efter varje mammavecka…

Nu har jag en hel vecka med mina finaste. Så härligt!! 🙂

 

One Comment

  • Leena Kivioja

    Jaaaduu man måste följa sitt hjärta…..Ett litet barn ger så mkt. Nu när jag gick tillbaka till mitt gamla jobb så fick jag veta att en mamma med 2 barn hittade kärleken igen o vips så har hon fått 3 barn till så hon har 5 barn!! och det går bra då är de stora barnen 13 o 11 nu den 5. föddes för några månader sedan så allt går….
    o du är ju bara 31 så du hinner med några till heheh
    men man måste känna för det själv….tillsammans nu med D så klart….
    Drömma ska man så är det……
    Ha det bra kramar

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.