Kaffemonster

Natt

Det är alldeles för natt nu. Hela familjen ligger och snarkar som små grisar, men jag kan inte sova. Inte ett dugg. Jag försökte länge, länge, men fick lov att ge upp kampen och gå upp. Drog igen dörrarna till alla sovrum så att ingen skulle vakna av mitt tassande här. Eller av kaffebryggaren eller balkongdörrens gnisslande.

Vad är det som håller mig vaken såhär? Jag var helt slut igår kväll. Det var på håret att jag lyckades hålla mig uppe tillräckligt länge för att steka klart alla köttbullar, mata familjen med pannkakor, kvällsgosa med ungarna och lyssna på sonens oroliga tankar om händelsen på skolan häromdagen. Vid 21 kunde jag äntligen få lägga mig. Trodde att jag skulle somna som en klubbad säl, men inte då. Det tog över två timmar innan all stress hade lagt sig såpass mycket att jag kunde slappna av och somna. Och nu sitter jag här fyra timmar senare. Pigg, rastlös, stressad och ångestfylld.

Vad är starkast i den här lilla orkanen som pågår just nu? Jag har kommit fram till att det inte är jag. Jag har redan lärt mig att det inte är någon mening att slåss mot alla impulser som pågår i huvudet. Och i bröstet, hjärtat, magen… Jag vet att det inte är någon mening, trots det försöker jag hitta sätt att agera, och framför allt fungera som en normalt funtad människa bör, genom att försöka hitta de små kryphål som säkerligen existerar. De måste finnas. För annars är det ju dumt att gång på gång leta efter orsakerna.

Men vad vinner nu då? Varför är jag uppe halv 4 på natten? Är det för att jag fick en så stark känsla att jag bara måste skriva ner allt snurr som flödar överallt? Jag var tvungen att skriva detta inlägg just nu. För att reda ut, få ner tankarna och kanske kunna bearbeta det som har tagit min sömn. Kanske är det känslan över att jag måste sova. Jag MÅSTE sova nu när det är natt, jag kommer ju inte få göra det under den fullbokade dagen. Jag kommer behöva vara vaken, pigg och alert och social ända till kvällen. Sen behöver jag dessutom köra hem, så det är inte läge för några zombien.

Möjligtvis är det ilskan över all stress som har kommit upp. Jag skrev och gnällde igår. Det hjälpte mycket. Inte bara att skriva av mig och gnälla öppet, utan också den förståelse som jag helt plötsligt fick. Det tog bort en liten bit, men det mesta finns kvar. Dels är det stress från mitt inre. Tankar, känslor och måsten som hjärnan kokar ihop. Dels är det yttre stress, riktiga måsten. Händelser som jag inte har någon kontroll över. Under gårdagen var jag tvungen att genomleva inte mindre än tre panikattacker. Två på förmiddagen, den första var relativt lindrig. Jag vet nu att den var skapad av mina egna påhittade måsten. Den andra kunde jag inte hantera riktigt utan var långdragen och jag behövde älsklings tröst för att komma över punkten där paniken äntligen kunde börja lägga sig. Stressen, julstressen och allt jag skrev igår var orsaken antar jag. Den sista var rejäl. Skapad av händelser utom min kontroll och förstärkt av att vara en duktig flicka och inte lyssna på när hela själen skriker rätt ut och säger att nu behöver vi avsluta detta. Bums. Jag hade inte tänkt ta upp denna händelse publikt, för det verkade inte schysst, men nu känner jag att jag måste få ut den i det öppna, så att den inte ligger kvar och skvalpar och fortsätter att skapa ilska. Det är ju inte så att jag kommer att kunna ta upp detta idag under allt julfirande.

Som jag skrev igår, fanns det en del att göra. Leverera presenter, handla, besöka apotek. Sånt som jag inte ville göra. Efter att ha fått gråta ut hos älskling och sen veta att han följer med, att jag inte behöver göra något ensam, var det lättare att åka iväg och bocka av punkterna som behövde göras. Planen var Råby, Erikslund, Gryta och Hälla. Snabbt in, snabbt som fan ut.

Vi åkte till mormor och lämnade hennes julklappar och fikade lite. Det tog inte så lång tid, så älskling meddelade att vi nog skulle behöva vänta lite på syster hans då hon skulle handla med sin far först. Jaha, tänkte jag, kan inte hon handla det hon ska handla med sin far då, helt utan att vi behöver ta med henne till Hälla? Det fanns visst hinder för det. Nå, då fixar vi det vi har på Erikslund först, tar även maten där så slipper vi göra det på Hälla sen. Två vändor in på Biltema och alldeles för långt väntande vid kundservicedisken pga dubbelbetalning och sedan en felaktig viftare till min bil. Bara den stressen gjorde att jag ville handla maten på Willys istället för Citygross, när vi ändå var in till Jula liksom. Jovars, det var fortfarande tid kvar innan älsklings syster skulle vara färdighandlad, så vi åt lite dyr frukost på Brynolf (Javisst, det fungerar bra att äta frukost på eftermiddagen).

Med fruktan över att behöva sitta hos denna syster och vänta alldeles för länge tvingade jag honom att ringa och höra hur det går med handlandet. Det visade sig att de inte ens hade börjat, utan de hade spenderat dessa, i runda slängor, två timmar till att hämta en soffa istället. Redan här kände jag ångesten växa rejält. Stressen över att inte hinna hem i tid till ungarna kommer och ilskan över den respektlöshet älsklings syster visade. Här var vi schyssta och ställde upp med en två vändor omväg för att hämta upp henne på vägen till Hälla, så att hon kunde handla det hon behövde. Slösande av värdefull tid allstå. När man gör någon en tjänst, så är det inte meningen att givaren av tjänsten som ska vänta på att det passar mottagarens schema, tycker jag. Älskling, som alltid är så härligt optimistisk, försäkrade mig om att det tar inte lång stund nu, vi åker dit och dricker lite kaffe i väntan på att deras handlande ska vara klart.

Väl hemma hos svägerskan började det rinna över. Väntan. Jag klarade inte av att vänta, i fan vet hur länge till. Det var okej att vänta så länge vi hade våra saker att sysselsätta oss med, men att bara sitta rakt upp och ner? Jag klarar inte det. Såhär i efterhand vet jag att här borde jag definitivt ha lyssnat till den växande paniken och bara åkt. Men si det gick ju inte för sig, för någon fan ska alltid vara så duktig och inte visa sig svag. Jag bet ihop och försökte slappna av genom lite slösurfande. Gick ut och rökte, försökte skaka av mig känslan av att explodera av ångest, försökte hålla tillbaka tårarna. Det fungerande inte.

Toaletten är en härlig uppfinning. Ofta den enda fristad jag har. Så jag låste in mig. Satt där och försökte lugna ner mig. Andas. Andas då! Jag fick inte luft. Det var som att lungorna hade glömt hur de ska andas. Tårarna brände i ögonen medan jag försökte hitta luft, jag ville kräkas. Korta små snabba andetag var det enda den här kroppen kunde leverera. Jag kräktes. Jag var säker på att jag skulle svimma. Slå i huvudet i handfatet, kvävas i mina spyor. Och dö. Paniken rev i bröstet. Det gjorde så jävla ont. Pulsen var uppe i 800. Jag måste härifrån, jag måste härifrån, jag måste härifrån! När gråten äntligen kom igång visste jag att jag inte behövde dö. Den här gången. Jag vet inte hur länge jag var inne där, hur länge allt det här tog. Klockan där inne, i min fristad, eller snarare mitt helvete, gick mycket snabbare än i verkligheten.

När jag hade gråtit en stund, lungorna fått tillbaka minnet och jag skvätt tillräckligt med vatten i ansiktet vågade jag mig ut igen. Det verkade som att den där halvtimmen av mardrömslik väntan var slut. Julmatsshopparna kom hem. Bra, nu åker vi! Jag gick ut och rökte. Promenerade till bilen och väntade. Väntade och väntade. Skrev “skit” i smutsen på bilen, och väntade lite mer. Så visar det sig att svägerskan inte ens skulle med! Vad i helvete liksom?? Den senaste halvtimmen, som kändes som sju timmar, var alltså helt onödig? Jag hade kunnat slippa den vidriga panikattacken? Ja, jag hade ju sluppit den! Är det så svårt att bara ringa och tala om att planerna är ändrade, vi behöver inte vänta in någon utan kan åka fixa vårt och sen skynda hem? Så jävla respektlöst. Så oerhört respektlöst!! Jojo, det sitter nån jävla avlägsen röst i huvudet som säger att jag ska förstå att det ibland är stressigt och rörigt med julförberedelser så att man glömmer saker… Ja, jag förstår! Jag genomgår ju det själv ffs. Men i det här läget tycker jag faktiskt att jag får vara egoistisk. Vi ställde upp med skjuts, vi fick lägga vårt på hyllan och vänta, jag fick genomgå ett helvete. För vad?? Ingenting!

Fan vad förbannad jag är. Det är nog denna ilska som har hållit mig vaken. Framför allt ilskan över att inte lyssna på mig själv, på kroppen och själen när de säger ifrån. Varför kan jag inte lära mig att lyssna på dem, rättare sagt att HÖRA dem, och göra som de säger? Efter gårdagens bravader har jag bara gråtit. Ledsen för allt och inget, ständigt tårögd. Det är väl den vägen som stressen och paniken behöver för att få komma ut. Varför ska det vara en kamp att bara göra det, att bara låta det komma ut?

Nu har jag suttit här och skrivit i två timmar. Återupplevt en del av gårdagens panik. Gråtit över min egna dumhet. Glömt alla andra möjliga orsaker jag hade för att gå upp över huvudtaget. Jag är inne på min andra kanna kaffe (en kanna a la Kirsi är 4-5 koppar, så inga mängder direkt). Kaffesuget, mitt i natten, var nog en orsak. Tillsammans med behovet av att bara sitta ensam. Helt ensam, utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Jag tycker om att sitta här i köket. Ensam i mörkret, med bara skenet från laptopen och ljusstakarna i fönstret. Med kaffekoppen.

Hostan höll mig också vaken. Den irriterande hostan. Och kittlet i halsen, som bara en cigg kan bota. Visst är det ologiskt. Cigg ska ju skapa hosta och irritation i halsen, inte ta bort det. I verkligheten är det inte så, cigg botar ibland. För stunden givetvis, men ändå. Jag kan berätta om detta fenomen en annan gång.

Nu är jag hungrig också. Och pigg som fasen. Hade tänkt smyga in i någon säng och försöka somna igen, men det lär ju inte hända. Kanske hinner jag vila lite mellan frisörbesöket och julfirandet. Om jag nu är välkommen dit efter mitt utbrott här. Och om jag vågar mig dit. Jag fasar över att kroppen ska minnas och upprepa gårdagen…

Undras om jag ska laga lite julskinka nu när jag ändå har massor med tid över?

 

4 Comments

  • jonna

    Du måste börja lyssna till din kropp annars skjuter du bara upp dig själv och då är det ingen som vinner på det. Sluta gör dig själv illa med dina monster! Du får då känna vilken frigörelese det sker när man gjort det ett par gånger extra för dom första är förmodligen dömande och ångestfyllda. Förmodligen är du medveten om allt det här men det skadar ju inte att säga det en gång till. Förhoppningsvis kommer det funka extra bra om jag hittar julklappen till dig. 🙂
    Glöm inte bort att du är älskad precis så som du är. <3

  • Johanna Larsson

    Känner igen mig i allt du skrivit nu. Vad har du för ångestdämpande? Innan jag testade Stesolid gick jag runt med ett ständigt tryck i bröstkorgen, det var mitt normal-tillstånd. Åratal av psykisk och fysisk misshandel som satt sina spår och gjort tillståndet till det normala, det enda jag kände till utom när jag sov. När jag fick min första Stesolid var det en oerhörd befrielse, är det så här det ska kännas? Är det så här andra känner det? Trycket försvann. Åt ångestdämpande i ett och ett halvt år medan jag lärde mig att hitta till lugnet på egen hand. Det går inte att slappna av eller stressa av om man inte vet vad det är. Jag behövde hjälp av mediciner för att hitta dit. Hur som helst, böckerna jag skrivit om tidigare. Det finns hjälp att hämta där. Eller be någon av dina vårdkontakter om att få några mindfullness övningar. Om man tränar på det om och om igen när man befinner sig i ett ok känsloläge är det enklare att ta till det när man behöver det på riktigt. Andningen kanske inte sitter där på en gång, då kan det vara bra att till exempel kunna utnyttja något annat sinne som känsel och lukt. Nyckeln är träning och åter träning. Apropå det du skrev i något inlägg tidigare, tänkt kommentera det men inte blivit av så gör det nu och här istället. Mina terapeuter fick mig att föra en “känslodagbok” där jag fick skriva ner när jag mådde dåligt, gradera det efter intensitet och försöka sätta måendet i ett sammanhang. Oftast finns det ett sammanhang även om vi inte är medvetna om det. Det är något jag upptäckte efter ett tag. Det fanns ett mönster. Till exempel situationer då jag känt mig oälskad av någon anledning, när jag inte känt mig perfekt/att jag duger, misslyckanden. Automatiska tankar som kan poppa upp i huvudet utan att man själv är medveten om det… kvar finns bara den obehagliga känslan. Om jag inte är perfekt hela tiden, om jag inte är duktig, om jag gör något fel så är jag inte värd ett skit… inte värd att älskas. Så var det för mig. Vet inte om det är så för dig. Men det är nog några automatiska tankar som spökar och ställer till det hur som helst, oavsett vad de säger till dig. Tycker förbaskat bra om dig Kirsi, även fast jag aldrig träffat dig irl. Önskar dig en lugn och fin julafton. Sköt om dig.

  • Kirsi

    Jonna, jag försöker… Jag vet hur jag borde göra. Allt det där som är logiskt och det som borde vara så enkelt, verkar jag dock vara helt oförmögen till. Jag vet liksom inte hur jag ska göra för att släppa saker och inte låta dem äta upp mig. Inte heller är det så lätt att bara göra som kroppen säger, trots att jag vet att jag borde.

    Johanna, Tack. Jag tycker väldigt bra om dig med. Du verkar vara väldigt klok, speciellt med dina erfarenheter som är så lika mina.

    Jag tar Lergigan mot ångest. Inget som jag direkt är nöjd med, men jag har inte haft vett att be om något annat. De får mig visserligen att somna, men sen sitter jag där med en “bakfylla” och är väldigt trött ett halvt dygn efter. Så jag kan ju bara ta dem när jag inte ska köra någonstans eller behöver vara vid direkt medvetande. När det inte gör något att jag sover en hel dag, helt enkelt.

    Jag har också ett sånt där “normaltillstånd” som du beskriver. Trycket finns där i bröstet, gråten i halsen och alla möjliga slags utbrott bara bakom hörnet. Jag är medveten om att detta tillstånd inte är normalt. Under de riktigt bra perioderna på senare tid har inte detta tryck funnits där så konstant som det brukar. Den har kommit ibland, men jag har kunnat gå ett par dagar eller dryga veckan utan. Nu senast trodde jag ju att det var Lyrican som gjorde sitt jobb, men jag börjar tvivla på det nu. Kanske har det bara varit den där delen av mig som ska vara så duktig hela tiden, som har tyckt att nu äter jag ju så mycket mediciner, så nu bör det väl räcka och bli bättre. Nu har jag gått hemma i snart ett år, så nu borde jag må bättre och kunna fungera som folk. Nu kan jag ju inte gå runt och släpa och inte vara till någon nytta… Jag har så svårt att släppa det där. Även om jag inte tycker att jag direkt försöker vara duktig eller bevisa något för någon, så kryper det ändå fram tillslut, att det nog var det som låg där bakom om spökade.

    Det är även mycket rädslor som ligger till grund för många av mina “episoder”. Rädslor som jag först inte ens vet att existerar, men som visar sig så småningom och då blir allt plötsligt så logiskt. Det är ungefär så långt jag har kommit med att kartläggandet av de inre orsakerna till mitt mående. En del saker är redan ute i det fria så att säga, sånt kan jag hantera, jag vet ju vad det är och varför det visar sig som det visar sig. Andra saker, så många fler saker, håller sig fortfarande gömda som skapar små helveten titt som tätt.

    Jag ska definivt ta upp detta med mindfulness med min terapeut. Att läsa någon bok eller någon sajt på egen hand tror jag inte fungerar just nu. Jag har inte koncentrationen till sådant.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.