Kaffemonster

Ett år

Sådär då. Nu har jag varit sjukskriven i ett år. Ett helt år. Grattis till mig? Jag firar alldeles för tidigt på morgonen med alldeles för mycket morgonkaffe och en hel massa ångest på det. Ångesten började tugga på mig igår igen. Igår var en helvetes dag. Och det har varit ett helvetes år, lite löst sammanfattat sådär.

Känns det bättre nu? Mår jag bättre nu än för ett år sedan? Jag skulle inte tro det! Det är inte samma slags dåligt mående nu som då, men det är fortfarande samma styrka på det. Möjligen är det snäppet värre nu.

För ett år sen var jag riktigt rädd, paniken över att inte förstå vad det är för fel på mig var väldigt stark. Kaoset var ohanterligt. Känslan av att helt plötsligt inte klara av någonting, inte ens den enklaste, enklaste sak, var hemsk. Hemsk! Stoltheten hade blivit knivhuggen och låg på backen och blödde sakta ihjäl. Hela livet var bara för mycket. På två röda gick jag från att ha koll på allt, fixa och dona, sprudla av idéer och ja, bara fungera som normalt folk, till att vara helt tom och trasig. Inte kunna ta mig ur sängen eller göra något som var mer avancerat än att andas. Det var knappt att jag ens klarade det. Senare förstod jag ju att detta var inget som kom plötsligt, utan det hade byggts upp i flera, flera månader. Jag skulle nog säga att det var redan vid det lite mindre sammanbrottet 2009 som det började. Jag trodde att jag tagit mig igenom det helvetet, men jag återhämtade mig nog aldrig från det. Många gånger har jag tänkt att om jag bara hade blivit sjukskriven ett par månader då och fått lite andrum då, så hade det aldrig behövt bli en total härdsmälta förra januari. Eller så var det helt oundvikligt. Kanske var jag tvungen att slås ner helt och hållet.

Jag var helt säker på att jag skulle må bättre och bli frisk inom kort. Min läkare trodde också det, han sjukskrev mig en månad i taget och blev lika förvånad varje gång jag berättade att ingenting var bättre. Inte efter en månad, två månader, tre månader… Jag behövde ha akut hjälp på flera punkter. Jag behövde klättra upp ur depressionens djupa helvete. Jag behövde sänka stressen och kraven. Jag behövde leta reda på och bearbeta orsakerna till mitt tillstånd. Jag behövde ta mig ur mitt missbruk, lära mig att hantera allting utan “självmedicinering”. Det sistnämnda var den enkla biten, tro mig.

För ett år sedan var allting så ytligt på något sätt. Nu sitter allt på djupet. Det är inte längre den där akuta stressrelaterade skiten som sitter och vill ta livet av mig. Nu är det de stora monstren som dominerar. De som sitter långt inne och vägrar låta sig rubbas. Paniken och ångesten, kaoset och sorgen, de har alla ändrat karaktär. De är inte längre så hysteriska som för ett år sedan. Nu är de mer dova och djupa. Starkare.

Jag har accepterat mitt förflutna och dess påverkan på mitt liv i nutid. Jag har accepterat mitt psykiska tillstånd. Jag har accepterat tanken på att inte kunna fungera normalt på en lång, lång tid framöver. Nå, nästan i alla fall. Jag har delvis lärt mig att genomföra saker i lugn och ro. Sakta och metodiskt. För det är ju så att när man har en familj att ta hand om så fungerar det inte att bara lägga av, hur dåligt man än mår. Maten måste lagas, det måste finnas något rent att äta ur, det måste finnas rena kläder, ungarna måste badas, nattas, väckas, matas… Som tur är har jag regelbunden hjälp av mamma med såna där vardagliga sysslor som bara måste göras. I övrigt så gör jag så gott jag kan. Vissa dagar fungerar bra, bara jag kommer ihåg att inget behöver ske ögonblickligen utan det får ta sin tid. Andra dagar är en kamp. Minsta lilla stress får mig att klappa ihop. Koncentration är något som endast existerar i teorin.

På ett sätt känns det ändå som att samhället inte tillåter det att vara såhär illa. Såhär länge. Ett år. Eller kanske är det jag som ändå inte vill tillåta det att vara såhär illa. Det är ju helt emot mina principer att må dåligt och vara inaktiv såhär länge. Kanske är det de odödliga skuldkänslorna som skapar denna föreställning om att det är så fel att vara sjukskriven länge. Kanske är det skuldkänslorna som gör att jag felaktigt läser in en massa frustration och oförståelse av min läkare när han får skriva ut medicin efter medicin och ändra doser hit och dit för att inget fungerar på mig. Eller att jag blir sårad av att min kurator letar efter sätt att motbevisa mig när jag pratar om mitt mående. Är det skuldkänslorna som får mig att tro att när som helst kommer någon och säger att jag är helt dum i huvudet och tvingar mig att börja jobba i dåligt tillstånd? Skuldkänslorna är något som jag aldrig lyckas skaka av mig. Min reikitant verkar vara den enda som verkligen förstår hur det är. Hon förstår till och med bättre än jag själv, hon har ju förmågan att se bortom skuldkänslorna. Och känslan av att vara totalt värdelös och bara till last för allt och alla.

Det har varit ett helvetes år. Ja visst har jag lärt mig en hel massa om mig själv och vuxit som person på många sätt. Det är jag riktigt nöjd över, men var det verkligen tvunget att komma med så mycket smärta? Så mycket besvär? Var det tvunget att lämna så mycket förödelse efter sig?

Så, min sammanfattning av det gångna året är då: sjuk, jättesjuk, sjukare, sjuk, mer sjuk, sjuk, jättefrisk, nej det var sjukt det med, extremt sjuk, mindre sjuk, sjuk, sjuk… Är sjuk ett riktigt ord ens?

Med andra ord, helt åt helvete.

 

2 Comments

  • mamma

    Inte är det kul att må dåligt 🙁 Hoppas innerligen att det snart börjar vända sig åt rätt håll för dig <3 Det kanske händer mirakel! Även om du har familj så ska du göra sysslor i din egen takt och inte stressa. Tur att ungarna är så pass stora att de kan göra en hel del själva, om viljan finns 🙂 Klart jag hjälper dig, så länge det behövs 🙂

  • Leena Kivioja

    Jaa du Kirsi….
    DU har gjort ett sjuhelvetes BRA jobb trots ett helvetiskt år!!
    Lyfter på hatten….
    Allt tar sin lilla tid elr lååånga tid….men solen skiner på dig med ska du se…..
    små framgångar leder till stor framgång…så småningom….
    Jag är då en stolt moster som tycker du tar dig framåt o inte bakåt….
    BRA KÄMPAT så det är bara att kämpa vidare o ta en dag i taget
    . Det är vi runt omkring som också måste acceptera saker o ting o inte ta för givet att allt blir bra på en dag elr två.
    Man lär sig så länge man lever…..Kram kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.