Min familj

Vad härligt det är att se att ungarna har samma kärleksfulla uppskattning till vår familj som jag känner. De får nästan abstinens om vi inte har besökt mamma och pappa på ett tag. Ungarna har länge uttryckt sin saknad efter syrran som var ute i världen. Gumman var väldigt allvarlig när hon förklarade hur viktigt det var, och hur gärna hon ville skicka ett påskkort till syster med sambo i Säter (eller Borlänge, eller vart det nu räknas) för att de inte har träffats på så länge. Brorsan har jag inte något konkret exempel på just nu, men med jämna mellanrum kommer det lite gnäll i stil med att “åååååh, kan vi inte åka och hälsa på nån gåååång”. Jag tror att de också ser dem som en del av den direkta familjen, inte som släkt (som jag tänker mig att man kan tycka om morföräldrar, mostrar och morbröder.)

Gällande globetrotter-syrran, så har ungarna räknat dagar tills hon skulle komma hem och är nu så lyckliga över att hon är hemma för att stanna. De vill att hon ska sova här hela tiden, så att de får umgås och ha roligt med henne. Hon hade med sig ett halsband åt båda, och när det var sängdags i lördags kväll, så berättade gubben att det minsann var det bästa halsbandet han någonsin har fått. 🙂

Det känns så skönt att vi har en så nära relation, vi i familjen, även om kontakten inte alltid är så tät. Min brorsdotter känns som en syster, mina kusiner känns nästan som syskon de också. Moster och mormor kan ibland ha en föräldraroll även till mig (oss). Jag är så stolt över det. Jag älskar dem och är väldigt tacksam över att samtliga är en naturlig del av inte bara mitt, utan även barnens liv.

Kanske är det likadant i alla andra familjer, att man står varann nära och är delaktiga i alla faser i varandras liv. Vad vet jag. Jag är i alla fall riktigt stolt över min familj. Ungarna, älskling, mamma och pappa, syrror med tillbehör, brorsan med brorsdotter och särbo, mormor, moster och kusiner med familjer… Jag är stolt över dem som personer, över det de har åstadkommit och över att få vara en del av deras liv. De är folk jag litar fullständigt på. Folk som finns där, är tillgängliga när det behövs. Och när det inte behövs. Jag tvekar inte en sekund att ställa upp och hjälpa dem. Villkorslöst. De är alla alltid välkomna till mig, oavsett orsak. För lite fika och snack, för att få skjuts, för sovplats, för att hälla ur sig aggressioner eller tårar, eller vad det nu kan vara. Alltid.

Jag älskar dem alla. Jag vet inte, jag hittar inte riktigt de ord som beskriver vilken kärlek jag känner till min familj… Allt låter så mesigt. Det har tagit långt tid, men nu vågar jag säga det högt. Jag älskar dem och jag är stolt över dem.

Jag har fler morsyskon (kan man säga så?) och kusiner, jag har även en morfar. Men de är mer avlägsna. De är släkt, inte familj. Jag har fastrar och farbröder också. Och fler kusiner. De är också släkt, inte familj. Jag vet inte varför det är så.

Nå, jag ville bara säga att jag är så lycklig över att ha en så underbar familj. 🙂