Kaffemonster

Självkänsla

På tal om att hjälpa sina barn. Förutom alla fysiska hemskheter som kan hända, så finns det få saker som oroar mig så mycket som att misslyckas med att ge mina barn en bra självkänsla. Jag är orolig för att ungarna ska bli vuxna utan att ha en stadig självkänsla att stå på, så jag försöker, med alla medel jag kan, hindra detta. Men det finns ju så många sätt att helt rasera en självkänsla. Små små små saker som man knappt är medveten om, men som ändå lägger grunden till tvivel och mer tvivel. Jag är livrädd för att ungarna ska bli vuxna som inte tror att de duger. Att inte tro på sig själv är ett stort hinder.

Som bekant så hänger detta, att inte tro sig duga, ihop med att inte tro sig kunna något. För en redan osäker individ kan en liten åsikt från någon annan ha en stor påverkan. En gång, i lågstadiet tror jag det var, sa en tjej till mig att jag inte kan sjunga. Sedan den kommentaren har jag jobbat hårt för att undvika att sjunga när någon hör, för jag kan ju inte sjunga. (Nå, bortsett från en och annan Sing star-aktivitet i fyllan.) Jag kunde inte ens sjunga för mina barn när de var små. Jag skämdes så för att jag inte kan sjunga.

Man ska vara försiktig med att säga att någon inte kan. Och tänk om det vore så enkelt att man kunde undvika att så frön av självtvivel i någon genom att bara låta bli orden “du kan inte”. Dessvärre kan man förstöra precis lika mycket genom andra ord och handlingar. Att systematiskt kritisera, påpeka eller rätta till någons ageranden eller uttalanden, eller på annat sätt visa sitt missnöje, är samma sak som att vid varje tillfälle säga “du kan inte”. Att konstant bli kritiserad eller tillrättavisad leder oavkortat till mindervärdeskomplex. Att hela tiden behöva tänka att “nu var jag inte bra nog”, “nu gjorde jag fel igen” eller “nu dög jag inte heller” kan inte ha någon annan utväg än dålig självkänsla.

Dikten “Ett barn” av Dorothy Law Holte, som brukar användas i dopsammanhang, beskriver det jag menar riktigt bra. Jag har alltid tyckt om dikten men det är inte förrän nu jag förstår innebörden, att det faktiskt ligger väldigt mycket i det. Beteendet hos en förälder (eller annan vuxen i ett barns omgivning) har en direkt verkan och översätts till egenskaper och uppföranden hos barnet.

Jag tror att alla vuxna skulle må bra av att då och då tänka tillbaka på sin barndom. Fundera på orsakerna till sina beteenden, både bra och dåliga. Vad är orsaken till att jag gör såhär? Varför är detta viktigt för mig? Varför är detta obehagligt? Varför är jag rädd för detta?

Av erfarenhet vet jag att just den typen av reflektioner är väldigt nyttiga. Det kan vara svårt att tro det och det kan vara svårt att se hur svaren skulle kunna göra livet bättre, men det gör de. När man har kommit till insikt om en sak, så ligger det inte längre och gror där inne i djupet av det undermedvetna och med tiden ändrar man automatiskt sitt beteende mot det bättre. Jag har ett exempel här. Så länge jag kan minnas har jag inte tyckt om den sista skvätten i ett mjölkpaket. Jo, logiskt har jag förstått att det är klart att det inte är något fel på den sista skvätten, det är ju precis samma mjölk som har varit där hela tiden. Ändå tyckte jag att det var så motbjudande att jag hellre slängde bort den sista decilitern av mjölken än drack upp den. Förutom att det blev ju rätt mycket slösande med alldeles bra mjölk, så har inte detta varit något bekymmer för mig. Det har varit ett hinder dock. Och det har definitivt varit besvärligt för folk omkring mig. På reikin en gång fick jag frågan var detta kommer ifrån. Jag visste inte då. Senare kom det fram att mitt beteende med mjölken sannolikt baseras på mjölk- och matsituationen i min barndom. Det var alltid väldigt viktigt att inte ta det sista i en förpackning så att det räckte till alla andra. Pappa behövde ha mjölk till kaffet och med till jobbet, syskonen behövde ha mjölk till frukost och vad det nu kunde vara. Mamma var inte alltid så duktig på att köpa hem matvaror så att det skulle finnas nytt när en förpackning tog slut, utan nytt köptes hem när det gamla tog slut. Eller lite senare.

Att alltid vara uppmärksam på att det fanns mjölk kvar till andra gjorde att jag utvecklade en fixering vid detta, en neuros. Jag började ogilla den sista skvätten i ett mjölkpaket. Det var rent av äckligt med den sista skvätten mjölk. Sedan jag förstod varför jag tyckte så illa om den sista mjölken har det blivit bättre. Inte på en gång efter uppenbarelsen, det har tagit många månader, men nu kan jag dricka upp även den sista mjölken. Ibland tvekar jag fortfarande, men det brukar gå bra. Vi har mer mjölk.

I mitt vuxna liv har jag också haft (och har fortfarande) ett stort behov av att se till att det alltid finns mer mat hemma än den öppnade förpackningen. Halva smörpaketet har gått åt, vi måste köpa nytt. Det finns inte längre kvar en oöppnad pastapåse, vi måste köpa nytt. Detta är något Daniel har haft lite svårt med. Det är väl onödigt att köpa nytt när det gamla inte är slut än. Trots vetskapen om var allt detta baseras på, tycker jag att det är viktigt att vi (oftast iaf) har tillräckligt med mat hemma.

Även små händelser i det förflutna kan alltså ha en stor inverkan på livet nu. Det här är ändå en harmlös sak. Det kan vara mycket värre. Till exempel att ständigt få höra att man är värdelös och inte kan något. Sådant slår ner en persons självkänsla så mycket att livskvaliteten reduceras avsevärt.

Man kan inte kritisera ett barn (eller en vuxen) konstant. Vissa saker måste man låta vara. De flesta faktiskt. Man måste välja sina strider. Ta upp det som är viktigt och låta det oväsentliga vara. Nu säger jag inte att barn ska få göra precis vad de vill hela tiden. Vissa saker är där automatiskt. Du är inte ute hela natten, du skolkar inte från skolan, du bråkar inte med folk… Det finns regler i ett hem som alltid ska följas. Det finns regler i ett hem som inte är så viktiga, som inte tar livet av nån om de inte följs. Sen finns det saker i ett hem som inte ska regleras. Jamen, ät på ditt rum, men ta ut disken efter dig. Städa inte ditt rum, men förvänta dig inte att någon annan ska göra det.

Jag läste någonstans att människor som har haft det svårt i livet, som har varit med om traumatiska händelser, är väldigt bra på detta med att välja sina strider. På grund av att de har ett helt annat perspektiv på livet än personer vars livserfarenhet har varit mindre dramatisk.

Jag tror på den teorin. Om jag tittar på de människor jag har haft i min omgivning genom livet så kan den teorin mycket väl appliceras på dem. De som har svåra händelser bakom sig lägger inte så stor vikt vid vardagliga standarder. De har det lite stökigare hemma för att städning är inte prioriterat, det finns viktigare saker. De tar inte så allvarligt på att situationer inte håller sig inom ramarna för det förväntade, trots att kontrollbehovet ofta är väldigt stort. De har lättare att se möjligheterna och de alternativa vägarna. De som har levt mer skyddade är också mer pedantiska, eller hur man nu ska säga. De har regler och de håller vid dem. De är strukturerade och övertygade om att det finns ett enda rätt sätt att gå tillväga. Det är min övertygelse att svåra händelser öppnar en människa och vidgar dennes vyer. Jag vill poängtera att jag inte på något vis anser att människor, som har haft turen att ha ett liv där lyckan har regerat, är sämre än de som samlat på sig erfarenheter av dåliga saker. Mina observationer här ovan är heller inget som gäller ALLA, men väldigt många av de människor jag har träffat på i mina dagar.

Jag har varit med om mycket skit i mina dagar och mitt liv känns det nu helt rätt att ha ett stort överseende. Jag har lärt mig att vissa saker inte är värda att ta upp ens. Jag prioriterar inte saker som kan vara viktiga för många andra. Detta med städning är ett bra exempel på något jag prioriterar bort, som jag har nämnt tidigare. Städning är inte viktigt. Ett stökigt hem tar inte livet av någon. Ett stökigt hem är ett hem där det syns klart och tydligt att någon bor där. Det är inte så allvarligt om saker inte alltid är på sin plats. Eller att en sak inte har en egentlig plats. Att frenetiskt hålla efter, att ständigt plocka upp och plocka undan leder bara till A) Onödig stress och skuldkänslor för att man inte hinner, orkar eller kan göra det som “ska göras”. B) Tjat och tjafs. Vem ska göra vad och varför är det ingen annan som gör något. C) Känslor av bitterhet, ilska och illvilja. Man går runt och irriterar sig och tycker illa om familjen för att de inte gör det de “ska” och för att de “aldrig lär sig”.

Är det då inte bättre att bara släppa en sådan grej istället för att gå runt och vara bitter? Jag har valt att släppa städning. Jag har bättre saker att göra än att spendera timmar till städning. Jag har skuldkänslor över andra saker än huruvida hemmet är i perfekt ordning. Jag vill inte gå och vara sur på min familj för att de inte gör sin bit. Jag sprider gärna grejor runt mig. Det gör inget om det är stökigt. Jag vet ju att så småningom kommer jag att få ett ryck och tokstäda. Ingen skada skedd. Nuförtiden plockar jag faktiskt undan mycket mer än jag gjorde när jag bodde ensam, för gubben tål inte att det är stökigt. Jag försöker respekta hans önskan trots att jag själv inte tycker att det är viktigt.

Detta leder ju till min nästa punkt. Något jag anser vara viktigt för grunden för en bra självkänsla. Lite grann också för att jag, i min nyvunna klokhet, har börjat förstå gamla klischéer och ordspråk som tidigare inte har haft någon direkt betydelse för mig. Nu berör de mig på djupet. Man ska leva som man lär. Man ska inte kasta sten i glashus. Jag kan inte kräva av ungarna att de hela tiden ska ha sina rum städade eftersom jag själv inte lägger någon vikt vid städning. Jag nämner städning för dem lite då och då, men jag kan inte tjata om det och jag kan inte irritera mig på dem om de inte inte städar. Ungarna får inte cykla utan cykelhjälm, alltså kan inte jag heller göra det. Jag kan inte klaga och gnälla på någon och sedan själv göra det jag har kritiserat. Det fungerar inte att tillrättavisa någon och tro att man själv har frikort. Speciellt inte när det kommer till att uppfostra barn. För barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.

Om man kräver av barn att de ska bete sig på ett sätt medan man själv beter sig precis motsatt, så har det en liknande effekt som “du kan inte”. Barnet känner sig kontrollerat och orättvist behandlat och hämmar därmed sin självkänsla. De utvecklar en misstro mot den, eller alla, vuxna. De känner sig nedvärderade och blir osäkra på sin förmåga. De känner sig värdelösa. De växer upp och kommer själv att bete sig kontrollerande och vara misstänksam. Med dålig självkänsla i botten.

Notera att allt detta jag skriver om inte är någon exakt vetenskap. Det är mina betraktelser, mina åsikter och övertygelser baserade på min erfarenhet. Allt jag skriver om har jag upplevt. Antingen som barn eller som vuxen. Generaliserandet är visserligen en gissning, men var och en av de punkter jag har tagit upp har vid något tillfälle varit min verklighet. Och jag gissar att det kan vara likadant för andra.

Varken min självkänsla eller mitt självförtroende har någonsin varit något att skryta över. Nu, de senaste månaderna har det kommit. Jag har förstått att jag har lyckats vända mitt ständiga klankade på mig själv, jag har utvecklat en självkänsla värd namnet! Just nu mår jag skitdåligt, riktigt jävla dåligt. Men jag är inte värdelös för det. Jag är INTE värdelös. Eller dålig. Du anar inte hur skönt det är att veta det!

Så. Välj dina strider. Kritisera inte hela tiden. Höj upp dig själv och andra. Behandla andra som du vill bli behandlad själv. Var ödmjuk. Njut.

 

2 Comments

  • Britt-Marie

    Att vara en bra förebild är ett mycket bra sätt att ge ett barn själv-
    känsla och självförtroende. Om du själv rackar ner på dig själv, oduglighetsförklarar dig själv, osv, inför barnen, så kommer de att se på sig själva på samma sätt. KOm ihåg, att DU är den allra viktigaste förebilden för din lilla dotter! Och pappan är den viktigaste förebilden för Liam.
    Jag tror även att det är oerhört viktigt att inte hela tiden berömma barnen för det de gör! I förlängningen finns det då en risk att de känner att de måste prestera för att duga, och det är inte bra. Har de till exempel målat en fin bild, så bekräfta att du ser att de gjort bilden, men beröm inte HELA tiden! Om du förstår hur jag menar?
    En grundtrygghet är ju det allra bästa för ett barn. Att de känner sig trygga i sin hemmiljö och med sina föräldrar. Att de vet att föräldrarna finns där och hjälper och älskar dem, oavsett vad de gör, oavsett vad som händer.
    Kritik kommer de att möta i livet hur du än bär dig åt, och det är då det är så viktigt med just självkänslan. Att de inser att kritik för ett arbete av en chef, inte innebär att de är odugliga som människor, eller en sämre människa för det. Jag tror det är viktigt att barn får prova på olika saker, göra misstag, misslyckas,osv, för det slipper ingen människa undan. Självkänsla och självförtroende är ju heller inte samma sak. Självkänsla är väl det att jag känner och VET att jag duger och är fin och bra som den jag är. Självförtroende är att känna tillit inför det som krävs av mig, att jag känner mig trygg inför en arbetsuppgift, en studiesituation, eller vad det nu kan vara. Att jag litar på att jag kommer att klara av det, på ett eller annat sätt.
    Barn som får ta lite ansvar för sig själva, som får små uppgifter hemma, osv. hjälpa till med saker och ting, brukar bli trygga och säkra på sig själva. När de får testa olika saker och uppleva att wow, jag fixade det!
    Jag VET vad jag skulle ha behövt som barn för att inte idag vara den TRASDOCKA jag faktiskt är, med ett obefintligt självförtroende och dito självkänsla. Jag fick lära mig, på alla tänkbara sätt, hur ful, dum och tokig och oduglig jag var! Hur omöjligt det var att älska eller tycka om någon så vedervärdig som jag! Ja, det sas ordagrant så, och saker mycket värre än det.
    Min kamp att överleva, att hålla huvudet ovanför vattenytan, den är konstant. Jag kommer aldrig att få veta vem jag skulle ha blivit om min barndom och uppväxttid varit gynnsammare.
    Jag tror inte för en sekund att dina barn ligger i den riskzon jag befann mig i som barn och tonåring. Du är så klok och har kommit till så många goda och fantastiska insikter, och du älskar dina barn!
    Det räcker mycket långt! Och någon perfekt förälder, det finns icke!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.