Kaffemonster

Jag kan hantera det!

Jag fick rådet att sätta upp meningen någonstans där jag ser det ofta. Det har jag gjort nu. På skärmens överkant finns det nu en fin liten lapp, fastsatt med ett fint litet plåster, med orden “Jag kan hantera det”. Nå, ska jag vara helt ärlig så minns jag inte om det var just de orden jag skulle skriva upp, men nu sitter de där och de känns helt. Att lappen döljer webcamen är dessutom ett plus. Jag har nämligen paranoida tankar om det där. Jag har sett på Criminal minds vad som kan hända när man har en obevakad webbkamera. 😐

Vi pratade om rädslor idag igen. Om att hantera sina rädslor och inte låta dem begränsa en (så mycket). Om man tänker efter och bryter ner rädslorna på molekylnivå, så baseras alla rädslor på en oro att inte kunna hantera en situation. Jag köper den teorin. Om jag tänker på allt jag har varit, och är, rädd för så handlar det i grund och botten om att jag är rädd för att inte kunna hantera det.

Jag är rädd för att ungarna ska dö för att jag oroar mig för att de inte ska veta eller våga gå in i ljuset och skräckslaget bara irra runt som spöken, och för att jag inte tror att jag skulle klara av den situationen. Jag skulle med all säkerhet dö av smärtan. Min största rädsla, att något ska hända ungarna, kan jag aldrig någonsin att bli fri ifrån, ingen förälder kan. Jag har dock funnit en stor tröst i tron att själar dröjer sig kvar en stund efter döden. Om det hemskaste hemska nu skulle inträffa, om någon av ungarna skulle dö, så vet jag ju att jag kan prata med dem. Jag kan säga till dem att det går bra att gå in i ljuset, att det är dit de ska gå, det är i ljuset de ska vara. Sen är det bara smärtan kvar. Ärligt talat, tanken på den smärta jag skulle behöva ta känns inte alls lika hemsk som tanken på att ungarna skulle vara ensamma och rädda i ingenstans.

Det var inte meningen att jag skulle ta upp döden. Usch. Nu är jag bara ledsen. Jag skulle ju prata om mildare rädslor. Spindlar till exempel. Jag är lite smårädd för spindlar för att jag vet att jag inte alltid kan hantera en situation där jag måste möta en. Vi vet ju hur det gick förra gången. Kläder flög överallt bara för att en långbent spindel envisades med att krypa på mig. I takt med att mitt trädgårdsintresse har ökat, har spindelfobin minskat. Nu är jag bara rädd för de stora jävlarna (nu menar jag inte tarantella och såna sega saker, utan de där 10cm-äcklen som sitter på tvättstugeväggarna och viftar med sina rygghår) och de som är PÅ mig. Så är det med många av mina rädslor. Mer eller mindre medvetet har jag jobbat mig, helt eller delvis, igenom dem. Spindelfobin försvann inte för att jag aktivt försökte utsätta mig för dem och bli av med rädslan. Den försvann för att jag väldigt gärna gräver runt på ställen där en spindel springer förbi en gång i minuten.

Oron för att inte bli accepterad, större delen av ängslan över vad folk ska tycka och tro (och allt som hör ihop med det) har med tiden vuxit bort. Jag tror att det är för att jag själv har börjat tro att även jag har ett värde. Visst kommer det ibland tankar som får mig att undra om jag betedde mig riktigt klokt, om folk tycker att jag är en galning osv. Men jag brukar lugna de tankarna med att om någon tycker att jag har betett mig på ett konstigt sätt så får de ju tala om det, det är deras ansvar. Oron över att må sådär jätte-jätte-jätte-skitdåligt igen kommer rätt ofta, men den är inte heller så allvarlig längre. Inte sedan jag insåg att jag är ju inte värdelös fast jag mår dåligt. Jag har inga fler exempel att ge just nu, men det finns en stor bunt med rädslor som inte längre berör mig på det paralyserande sätt de gjorde tidigare.

Jag fick frågan om vilken strategi jag har använt för att hantera och arbeta bort mina rädslor. Jag tänkte tillbaka och kunde inte komma på att jag har haft någon strategi. Jag har egentligen inte bearbetat mina rädslor specifikt, utan jag har jobbat med att bygga upp min raserade självkänsla från olika håll. Jag har pratat och tjatat om väsentliga och oväsentliga detaljer ur mitt liv. Jag har förstått jag måste lyssna på min kropp. Jag har tittat på mina beteenden och letat efter grunderna till dem. Jag har diskuterat olika vägar med fördelar och nackdelar. Jag har fått healing. Jag har lärt mig att hantera en situation i taget, förutsedd som oförutsedd. Olika saker som har lett till att jag har kunnat släppa mycket av den oro som tidigare har tagit upp mycket plats i bröstet. Attackerna mot rädslorna har varit indirekta.

Nu när jag är medveten om hur mycket plats och energi rädsla tar, nu när jag har mer styrka, är det mycket enklare att möta de skrämmande sakerna. Ibland är de inte ens skrämmande förrän jag tänker efter. Kurserna jag vill gå till exempel. Tanken på att faktiskt söka till en (eller alla) är lite otäck. Det förstod jag idag, när jag redan intresseanmält och bestämt att jag ska gå åtminstone en. Men det gör inget. Jag VILL delta i kurserna. Viljan är så mycket större än rädslan i det här fallet, så det är inte ens värt att reflektera över det sistnämnda.

När jag blir medveten om en rädsla försöker jag först och främst lista ut i vilken grad den påverkar mig och hur viktigt det är att inte vara tyngd av den. Jag är rädd för att gå i skogen i mörkret. Att bli av med den rädslan är inte direkt första prioritering. Jag tänker inte vara i skogen i mörkret. Jo, det kan hända att bilen lägger av på någon väg ute i vildmarken. Jag tänker inte gå runt och vara rädd för det. När det händer så får jag ta ställning till hur sannolikt det är att faktiskt bli strimlad av en seriemördare. Sådär som i alla filmer, den som stannar bilen i skogen i mörkret blir strimlad. Sannolikt eller inte, jag sitter ju fortfarande i skogen. Och jag måste hantera det.

Sen finns det ju naturligtvis rädslor som är väsentliga och behöver jobbas med. Jag tänker att om jag är medveten om min rädsla och vet var den kommer ifrån, så kan jag ju komma förbi den. Genom att ändra mina vanor, vara tydligare mot andra, utsätta mig för situationen eller prata om den. Vissa rädslor har jag kommit över, vissa är under hantering, en del är jag inte mogen för att ta tag i ännu, vissa prioriteras bort på grund av sin osannolikhet och en del får faktiskt vara kvar. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att det ÄR okej att vara rädd också. En rädsla behöver inte vara helt negativ och det finns inte anledning till skuldkänslor så fort man är lite rädd. Att vara rädd för att vara rädd är helt onödigt. Tro mig, jag vet.

Så. Vad var det jag skulle komma till? Jo. Att med jämna mellanrum stirra på uppmuntrande texter som “jag kan hantera det” ger självförtroende och därmed gör det lite svårare för rädslor att ta över. Nu har jag då två texter att stirra på. Sommaren 2009, när jag mådde skit och höll på att gräva ner mig i helt fel hål, fick jag ett kort av min moster. “Ibland måste man låta ambitionen vila.” Det var så rätt att det bara högg till i magen. På den tiden betydde orden något helt annat än det jag kan utläsa nu.

Att jag inte har fattat det tidigare! Det här är ju anledningen till att jag i så många svåra stunder har sökt tröst i horoskop. Jag har ju desperat letat efter några positiva ord, något som kunde bekräfta och ge lite mat till min svältande självkänsla…

 

4 Comments

  • mamma

    Du är en fin och härlig människa <3 Rädsla är ingen rolig känsla men jag tycker du kommit väldigt långt med dina rädslor, spindlarna tex 🙂 Kram

  • Britt-Marie

    I bibeln står det, jag tror det upprepas minst 350 gånger, att ” VAR INTE RÄDD!”
    Att ständigt ängslas och oroas över saker och ting, det stjäl så otroligt mycket energi. Det ver jag,
    som verkligen har en tendens att oroa mig över allt och inget. Men det är sant, överlämnar jag mina rädslor och problem till den som skapat allt, hela universum, mig själv, allt fantastiskt som finns, så krymper rädslan. När jag försöker föreställa mig Hans storhet, Han, som har all kunskap om precis allting, varför skulle då lilla jag, ett litet kryp i allt det stora, göra mig så stora bekymmer om allting. Mycket kan vi själva påverka och ändra, men där jag går bet, där träder Han in. Om jag ber om det. Det är en fin egenskap Gud har, Han tränger sig aldrig på oss.
    Vi är lovade ett evigt liv. Den möjligheten fick vi genom Jesu födelse till jorden och hans död på korset. Den trösten kan du alltid bära med dig, när rädslan och tanken kommer att dina barn kan dö ifrån dig. De är lovade evigt liv!
    Jag tycker du kämpar på bra när det gäller dina rädslor. Rädslan är en av de största lögnare som finns! Kom ihåg att den bara är en känsla, en illusion. Ingenting annat.
    Du klarar dig fint, du tar stora steg framåt, hela tiden! Det kommer att gå bra….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.