Kaffemonster

Uppsägning

Om ungefär 3 månader är jag arbetslös. Det har känts oundvikligt med en uppsägning. Det var väl egentligen redan vid min arbetsprövning förra hösten som jag insåg att sannolikheten är stor att jag aldrig kan gå tillbaka till min arbetsplats. Jag har dock inte varit helt villig att ge upp tanken på att jag ska försöka gå tillbaka. Det har funnits tillfällen då jag ville avsluta min anställning. För att jag inte ville gå tillbaka, för att slippa pressen från jobbet. Det har funnits tillfällen då jag har funderat på att strunta i hela rehabiliteringsprocessen och bara börja jobba igen, oavsett mående.

Men jag har varit så rädd för att gå till jobbet. Rädd för att jag ska må så dåligt som jag gjorde när jag var på jobbet. Jag märkte ju under arbetsprövningen att det dåliga måendet sitter i väggarna där, som att hela byggnaden minns hur dåligt jag mådde där. Hela min kropp minns ju hur dåligt jag mådde. Det är därför jag fortfarande får en stor klump i magen när jag måste vara i den delen av stan, där i närheten av jobbet.

Nu har det kommit till den punkt då min arbetsgivare inte kan kan ha kvar mig. Först blev jag förvånad över att jag inte kände den stora lättnaden som jag hade förväntat mig. Jag hade ju väntat på detta och logiken i mig sa att det är ju för det bästa. Men jag kände bara… sorg egentligen. Sorgen omvandlades till lite småpanik när min kvinna på fk talade om att min rehabiliteringspenning kommer att sänkas när jag blir arbetslös. Jo. En sämre ekonomi är ju något som skapar välmående. 😐

Det tog några dagar innan jag kunde se det positiva i hela situationen. Nu har jag ju alla möjligheter att bara gå framåt. Nu slipper jag känna den där pressen från jobbet. Jag slipper de ständiga frågorna om när jag kan komma tillbaka och jag slipper den hemska känslan av misslyckande varje gång jag måste säga att jag inte kan, inte nu och jag vet inte när.

Jag har fått papper hemskickat som jag ska skriva under. Två exemplar av en uppsägning. De ligger där på köksbordet och väntar på att jag ska kladda på dem. Det ligger en död fluga på den ena. De väntar på att jag ska ta beslut om hur jag ska överlämna jobbets exemplar. Ska jag åka dit med det? Ska jag skicka det? Planen var att jag skulle åka till kontoret och skriva på detta papper, men jag fegade ur. Rädslan är fortfarande överhängande. Så egentligen, bara för att möta min rädsla borde jag åka dit med lappen. Men jag vet inte… Jag känner nog mest att detta inte är en rädsla värd att mötas.

Samvetet sitter här och säger att jag har en skyldighet att åka dit, att visa mig på jobbet en sista gång och säga hej då till mina kollegor. Har jag en sådan skyldighet? Kanske är det så att jag borde åka dit av respekt för mina kollegor. Men jag vill ju inte åka till kontoret. Jag vågar inte. Inte bara på grund av minnet av att må dåligt, det är ju så att det inte längre är min arbetsplats. Det har det inte varit på väldigt länge. Det är länge sedan jag kände mig som “en del av gänget”. En stor del av de som jobbar där nu har jag aldrig jobbat med, aldrig ens träffat. Om jag åker dit, så kliver jag in till någon annans arbetsplats, inte min. Jag hör inte hemma där.

Äsch! Jag skickar. Nu kan jag skriva under och bara skicka iväg.

 

One Comment

  • Vidde

    Du behöver inte känna någon skyldighet till kollegorna! De som tycker om dig behöver inte ha dig just på arbetsplatsen för att säga hej då eller så. Jag tänker inte säga hej då. Du är ju min vän!

    Om du känner att folk behöver samlas och bearbeta med kaka eller jag vet inte, så kan ju det göras med vilka man vill, var man vill!

    Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.