Pappersbok

Det går precis lika bra med väldigt kallt vatten

Jag är så sugen på is! Jättesugen. Tuggar i mig ett par glas isbitar om dagen. Det är så gott. Det kan vara järnbrist berättade google för mig. Måste ta reda på vad orsaken till den eventuella järnbristen kan vara.

isbitar

Idag vet jag inte vilken ände jag börja skrivandet i. Jag har så många saker att berätta om så jag kanske inte ens kommer ihåg att ta upp alla. Den gemensamma nämnaren för alla ämnen är att de genomsyras av hopp! Jag har ett stort klot av hopp inom mig. Massor av glädje och mycket kraft. Just nu känns det som att inget kan rubba mig. Och det är inte på ett maniskt sätt, utan på en djupare nivå. Det känns äkta på något vis. Det är svårt att förklara. Men jag vet att allting kommer att bli bra. Jag kommer att må bra, familjen kommer att må bra. Det kommer att bli bra.

Dotterns ordinarie lärare är på semester och den vikarien som klassen hade före sportlovet och tidigare i veckan verkar vara en helt underbar person. Varje dag hon har undervisat har A kommit hem och varit glad och lycklig. Första dagen berättade hon lite försiktigt: “Vet du, jag tror att den där nya vikarien tycker om mig.” Varje dag har hon berättat om något nytt denna goa vikarie har gjort. Hon brukar lägga handen på As axel när hon har varit och hjälpt henne, hon kommer och hjälper nästan varje gång A räcker upp handen, hon lyssnar på vad A säger, ger komplimanger om As klädsel och nu senast hade hon kallat A för sötnos. Hon har alltså bemött A helt på hennes nivå och behandlat henne med varsamhet och respekt, precis som A behöver. Så små enkla saker som inte tar någon tid alls, men ändå har gjort så stor skillnad.

Jag är så tacksam för att det var just denna vikarie som kom till klassen. Det har varit så härligt att se A glad efter skolan för omväxlings skull. Hon har stolt berättat om att hon inte ens har blivit rädd eller ledsen när det har varit bråk på skolgården. Jag tolkar det som ett resultat av att A känner sig trygg med vikarien och litar på henne. Tillit är något som dessvärre inte finns kvar till den ordinarie läraren.

När jag hämtade A både igår och idag gick jag ända fram till klassrummet i hopp om att få träffa vikarien, men hon har inte varit där. Jag vill tacka henne för att hon har behandlat A så bra. Det känns viktigt att göra det, så att hon vet att hon gör något riktigt bra.

I måndags började jag min arbetsträning. Det gick bra, men det var jobbigare än jag hade förväntat mig. Jag trodde att två timmar åt gången skulle vara alldeles för lite tid, men jag märkte att det var nästan för mycket med två timmar. Inte för att jag gjorde speciellt mycket, gick runt och beundrade växthuset, satt och drack kaffe i 40 minuter och plockade bort blommor i en timme (man plockar bort den första blomningen för att energin ska gå till att göra rötterna starka). Det som tog kraft var alla intryck och den sociala biten. Jag var HELT slut när jag kom hem. Hade inte barnen varit hemma så hade jag nog sovit hela natten istället för bara ett par timmar. Det var nog inte så smart att börja under en barnvecka. Jag känner nu också att jobba (nå, jobba är att ta i, befinna mig på plats är en bättre benämning) måndag och onsdag blir för tätt. Jag har inte hunnit ta igen mig alls. Ska testa nästa vecka också innan jag bestämmer mig för ändring av dagarna.

dukanheladittliv

Jag har läst något bra nu igen! 🙂 Läste precis ut “Du kan hela ditt liv” av Louise L. Hay. Snart ska jag läsa den igen och göra övningarna. Härlig bok! Jag skulle vilja citera hela boken men det går ju inte, så läs den! Tror nog att den här boken ska bli en standardpresent att ge till folk.

“Skrattet kan flöda fritt endast om det är otvunget och en smula dåraktigt. Detsamma gäller kärleken och glädjen. Livet är inte hårt, om vi inte gör det sådant, om vi inte föredrar att se på det som sådant.”

“Skuldkänsla är ett fullständigt värdelöst sinnestillstånd.”

“Om jag vill tro att livet är ensamt och att ingen tycker om mig, är det detta jag kommer att finna i mitt liv.”

 

3 Comments

  • Britt-Marie

    Jag blir så glad när jag läser om As fröken! Vikarien,alltså. Tänk, vad en enda människa kan göra skillnad!
    Det är både intressant och lite skrämmande att inse det. Å, om den läraren ändå kunde få vara kvar!

    Jag läser om din första träningsvecka bland blommorna. Jag kan ärligt säga att jag förstår din trötthet. Jag har upplevt exakt samma sak, flera gånger, och än idag blir jag helt utmattad om jag är bland folk ett par timmar en dag. Då är jag helt utslagen nästa dag, det kan ta flera dagar innan jag har hämtat mig. Så ta det lugnt, känn efter om det blir för mycket, korta ner tid och mängd på arbetsdagar per vecka, tills du känner att du orkar mer och mer. Du rår inte för det här, vissa av oss “fungerar” på det här sättet, helt enkelt. Kanske för att vi har svårt för att sortera olika intryck, vi tar in allting på en enda gång, hjärnan går på högvarv, det blir kaos, vi blir trötta, ja…

    Vad man kan göra åt det, ja, om jag det visste…

    Det verkar vara en intressant bok du läst. Var kan man köpa den?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.