Kaffemonster

Dag 13

Jo, det går ju bra det här med att vara icke-rökare. Jag är lite förvirrad och vet inte riktigt vad som är vad. Ibland kan jag med lugn och säkerhet säga att trots att jag stundtals överväger att röka, så ligger det aldrig så mycket allvar i funderingen att jag verkligen skulle göra det. Precis som det är med det whiskey-sug som uppkommer emellanåt. Det kan vara så starkt att jag väldigt gärna skulle vilja njuta av ett glas, men det kommer aldrig till den punkt då jag på riktigt behöver oroa mig för att faktiskt ta ett glas. Det finns en spärr där och den litar jag på. Ibland är det exakt så med rökningen. Ibland är det inte alls så med rökningen.

Det kommer tillfällen då jag verkligen vill röka och jag tror att om jag hade cigg på mig så skulle jag göra det. De senaste dagarna har det varit så rätt ofta. Jag måste verkligen anstränga mig för att få bort röksuget. Nu ska vi komma ihåg att detta inte är något sug som skapas av ett fysiskt nikotinabstinens och försvinner efter 30 sekunder eller vad det är. Jag har varit rökfri i 13 dagar, så det fysiska behovet i beroendet är borta sedan länge. Det är hjärntvätten som sitter kvar och det försvinner inte av sig självt, utan måste motas bort.

Jag måste påminna mig själv om att även om jag röker nu, så kan jag inte få den känslan jag är ute efter. Röksuget består av att vilja uppleva den där känslan av befrielse och tillfredsställelse som en cigg ger, känna den goda smaken och bara få slappna av. Det är ju det jag vill åt, men inget av det kommer jag få om jag röker nu. Det skulle inte vara gott, jag skulle bli yr och illamående och få svårt att andas. Jag skulle behöva röka ett par paket för att kroppen ska koppla om och få mig att tro att rökning är en njutning och därmed ge mig det jag vill ha när jag är röksugen. Det låter ju dumt, att behöva anstränga sig så mycket för att förgifta sig själv. Men ibland är jag inte helt säker på att jag inte skulle göra det.

Jag måste påminna mig själv om hur ofta jag har önskat att jag inte behövde röka. Nu behöver jag inte röka, och jag ska inte skapa det behovet igen. Det är inte värt det. Kom ihåg att det inte är värt det. Jag bad universum om hjälp att sluta röka. Jag serverades hög feber i några extra dagar, som hjälp på traven. Det tackar jag för. Varje gång jag i princip har bestämt mig för att åka och köpa cigg, får jag ont i halsen och svårt att andas. Det är universum som påminner mig…

Måste komma ihåg att tänka “Jag är fri!” som Allen Carr säger. Jag är fri. Men vill jag vara fri? Verkligen? Vill jag egentligen inte bara få sitta ifred på balkongen och röka? Måste komma ihåg att det här röksuget är inget annat än nikotinmonstrets sista dödsryckningar. Men är det inte lite synd om det stackars döende monstret då? Ska jag inte mata det lite och rädda det från döden?

Gah!

För att ha en liten extra sporre, berättade jag öppet att jag slutade röka. Om världen visste att jag slutat, så kanske det är besvärligare att återgå till rökandet. Well, egentligen bryr jag mig inte om vad världen tycker om mitt rökande, speciellt inte när röksuget är starkt.

Det finns bara två saker som verkligen håller mig från att röka. Sonen och dottern. Om jag började röka igen, skulle de bli så besvikna. Mitt hjärta är redan fullt av skuldkänslor, det finns inte plats för flera. Jag skulle inte orka med skuldkänslorna som kommer om jag gjorde dem besvikna med vilje. Dessutom har jag anledning att vara glad över att ha uppfyllt ett av mina mål. Här är ett avsnitt ur något som så småningom blir en bok. Lite tankar jag hade den 3 mars…

“Jag står i duschen och känner hur vattnet sköljer över kroppen. Masserar in balsam i håret och sträcker mig fram efter duschtvålen. Jag stannar till en stund och tittar. Vilken ska jag välja? Den ljuvliga apelsindoften eller den fräscha limedoften? Båda doftar underbart, men vilket humör är jag på idag? Jag väljer den orangea flaskan och klämmer ut rikligt med tvål i handen. När jag börjar tvåla in kroppen, ser löddret på armarna och känner apelsindoften, kommer en tanke som jag känner igen. En tanke inlindat i skam. Den har jag haft många gånger förut.

Den här apelsindoften är underbar. Såhär vill jag dofta jämt. Jag måste sluta röka, så att röklukten inte driver bort den mysiga doften av apelsin. Jag vill att barnen ska komma ihåg denna apelsindoft. Sen när de är vuxna, vill jag att de ska kunna tänka på mig och komma ihåg hur jag brukade dofta apelsin. Jag vill att de ska ha glädje i sina minnen av mig och doften de förknippar med mig. Jag vill inte att röklukten ska vara den som barnen kommer ihåg när de som vuxna tänker på mig. Jag skäms för att jag berövar barnen möjligheten att inkludera en fin doft i sina minnen av mig.”

…och nu kan jag ju gå runt och dofta apelsin, helt utan inslag av rök! 🙂 Jag måste komma ihåg att komma ihåg det.

apelsindoft

Jag började röka när jag var 14. Slutade någon månad innan jag fyllde 29. Började igen när jag var 31. Gjorde några halvhjärtade försök att sluta med jämna mellanrum, och nu är jag nästan 33. Måste komma ihåg att jag har slutat, så att jag inte börjar igen…

4 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.