Kaffemonster

Ångest-ältande

Apropå föregående inlägg, här kommer tankar som jag har ältat många gånger förut. Nu med dagens vinkel…

Många gånger tänker jag på att om det enda jag behövde klara av om dagarna var morgonsysslorna och att åka till jobbet, jobba lite och sedan åka hem igen, så vore det väl helt överkomligt. För det kan jag för det mesta klara. Men det är aldrig någonsin enbart det en dag innehåller. Det tillkommer alltid en massa annat. Det är möten, aktiviteter, tillställningar och uppdrag. Det är besök och samtal. Kalas och partyn, fikor och middagar. Saker som inte alls behöver vara jobbiga eller “påtvingade”, utan som ofta är trevliga och som jag gärna vill delta i. Saker som i sig själva är ganska små och enkelt genomlevda, men som tillsammans med alla andra småsaker blir till stora ångestfyllda berg.

Väldigt ofta tackar jag nej till aktiviteter och förfrågningar. Kanske mest på grund av den sociala ångesten, men även det generella dåliga måendet och den upplevda stressen är bidragande.

För att jag över huvud taget ska överleva och någorlunda kunna hantera vardagen, har jag beslutat mig för att begränsa aktiviteterna till sådant som är absolut nödvändigt. Se till ungarnas behov. Mata dem, förse dem med hem, kläder och trygghet, stötta dem. Jobba, så att det förstnämnda är möjligt. Aktiviteter vars syfte är att höja eller bibehålla min hälsa, alltså läkar- och psykologbesök, meditation, healing och motion. Det mesta andra behöver jag avstå ifrån. Med massiva skuldkänslor som följd.

Varför kommer skuldkänslorna? Och varför känner jag så ofta ett behov av att förklara orsaker både för mig och andra?

Detta ältande av orsaker handlar fortfarande om att försöka mana bort skuldkänslorna. Ältandet handlar om slagsmål mot tankar om latmaskar och veklingar. Jag är varken lat eller vek för att jag stannar hemma från jobbet. Eller?

Det spelar egentligen ingen roll om jag lyckas övervinna tankarna om att vara lat, svag och allmänt värdelös för att jag inte kan fungera normalt. Det känns som jag sviker alla möjliga folk när jag stannar hemma på grund av den stress och ångest jag upplever.

Jag tror dock att den främsta orsaken till skuldkänslorna är att det fortfarande inte känns som att ångest och depression är acceptabla sjukdomsbenämningar och därmed automatiskt betraktas som tvivelaktiga frånvaro-orsaker.

Ja, jag vet att det finns en hel del individer som är väldigt förstående och mycket väl accepterar att psykisk ohälsa faktiskt kan förlama en människa helt och hållet. Det är jag väldigt tacksam för. Men jag upplever att den stora massan, den kollektiva åsikten, fortfarande betraktar psykiska funktionshinder som påhittade låtsassjukdomar i kungariket Fantasiland. Som om alla vi med affektiva sjukdomar bara behöver skärpa till oss lite. Bita ihop och fungera som alla andra. Även jag själv har tendenser till sådana tankar, annars skulle väl inte skuld- och värdelöshetskänslorna vara så påtagliga?

Häromdagen läste jag en en riktigt bra artikel, “Säg att du är psykiskt förkyld”. Emmy Rasper berättar kort och enkelt om hur det kan se ut ibland. Precis sådär kan det vara även för mig och psykisk förkylning är en klockren beskrivning av hela fenomenet.

Visst är det väl det ångest är! En psykisk förkylning. Något som kommer ibland, med eller utan anledning, och sedan går över efter ett gäng dagar. Att sjukanmäla sig med orsaken ångest ska leda till lika få följdfrågor som orsaken förkylning.

Jag är tacksam för att ha en väldigt förstående chef, så jag kan vara helt ärlig med mitt mående och kalla det för vad det är. Jag behöver inte hitta på feber eller någon annan fysisk åkomma för att kunna vara hemma sjuk. (Dessutom är det så att om jag försöker hantera ångesten genom att inte lyssna på den, så svarar min kropp ganska snart med att lägga fram en fysisk åkomma. Jag är ganska säker på att åtminstone de två senaste gångerna jag har haft feber och rejäl förkylning har det berott på att jag ignorerade ångesten i ett par veckor.)

Men visst finns det tillfällen då jag föredrar att kalla min ångest och/eller nedstämdhet för något annat. Mest för att jag inte orkar svara på följdfrågor, lyssna på nedsättande kommentarer eller parera åsikter om hur viktigt det är att ångesten arbetas bort.

Det är förresten en ganska utbredd åsikt, att ångesten ska arbetas bort. Varför det egentligen? Det är ingen som ber en “arbeta” bort en snorig förkylning. Nej då. En får möjligtvis några tips om vilka teer som lindrar tillsammans med en krya-hälsning, och sedan får den stackars förkylda vara ifred, vila och vänta ut sjukdomen.

Om ångest skulle bemötas på samma nonchalanta sätt som både vanliga förkylningar och lite allvarligare åkommor, så kanske den drabbade skulle slippa hälften av skuldkänslorna och därmed återhämta sig fortare.

För några dagar sedan kom posten med ytterligare ett tecken på att det finns någon slags outtalad anledning till att känna skam och skuld när en mår dåligt på grund av en så “fjantig” sak som ångest. Jag fick en kallelse från försäkringskassan till ett avstämningsmöte. Där framgår det att syftet med mötet är att ta reda på mina möjligheter att komma tillbaka till arbete och att utöka arbetstiden.

Hur vore det att först ha ett möte med syftet att ta reda på hur jag ska kunna må så bra som möjligt?

ångest

Tillägg: Även denna artikel är väl läsvärd: http://www.st.nu/opinion/ledare/angest-ar-ingenting-att-hymla-med

One Comment

  • mamma

    Först av allt skulle jag/vi vilja/önska att du kunde komma på mötet där någon kunde berätta för dig hur man gör för att må bra, bättre, bäst <3 Jag tycker ändå du är duktig med allt du gör, även då du mår dåligt 🙂 Jag har många av mina vänner som mår dåligt och hjälpen dom får är ju näst intill noll, tyvärr 🙁 Folk är väl bara sjuka när det syns utåt, ingen ser att det finns sjukdomar som berör det inre :(:( Många varma kramar till dig <3<3

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.