Kaffemonster

Positiva ensamhet!

Det är ganska intressant att de flesta reagerar ifrågasättande när jag meddelar att jag vill vara ensam. Jag väljer att vara ensam. Frivilligt.

Det är okej. Det är okej att vilja vara ensam. Det är inte synd om mig för att jag är själv, inte när det är något jag väljer. Ensamhet kan göra riktigt ont, när den är ofrivillig och när en betraktar ensamheten som ett tillstånd som inte borde vara. Jag har sådana stunder också. Men idag, och denna jul, är inte en sådan stund.

Jag är introvert. Ett av “symptomen” för introversion är behovet av ensamhet. Det är när jag är ensam som jag laddar mina batterier, samlar ihop mig och återhämtar mig från samröre med andra människor. Varje dag behöver jag ta tid för mig själv. Mängden egentid varierar beroende på mängden sociala sammanhang och mitt allmänna mående, men det är nödvändigt att dagligen få tillfällen då jag inte behöver ha någon slags aktiv kontakt med någon.

Det är vid stunder som denna som jag är lyckligast. Ensam i ett mörkt vardagsrum, omgiven av en kraftfull och varm känsla av trygghet. Här finns allt jag behöver just nu. Här finns bara jag och den högljudda tystnaden (Javisst, lyssna på tystnaden någon gång. Den låter mer än bruset.), här finns inga krav på att ge någon annan uppmärksamhet.

De människor jag trivs bäst med är de som tillåter denna ensamhet i sällskap med dem. Eftersom tystnad och ensamhet verkar vara alldeles förbjudet, så är de flesta väldigt obekväma med tystnad i grupp, men det finns de som vet att det inte alls är nödvändigt konstant få sin existens bekräftad av någon annan. Kanske är de också introverta? Jag vet inte.

Förra året planerade jag ensamhet på nyår. Mina planer ändrades lite, och det var jag tacksam för. Men det var lite samma sak då, när jag meddelade att jag hade för avsikt att vara ensam. Det fanns ganska gott om erbjudanden att fira nyår med folk. Jag vill tro att välvilja är orsaken till att erbjudande om sällskap är folks spontana reaktion på ordet “ensam”.

Nu planerar jag ensamhet över jul och det är inte ett dugg synd om mig. Varje gång jag har sagt det högt har responsen varit ett förvånat ifrågasättande eller en inbjudan till julfirande. Det sistnämnda är såklart väldigt gulligt och jag är tacksam över att vara omgiven av så gulliga människor. Men det är också jobbigt och aningen irriterande att gång på gång behöva försvara och förklara. Jag vill inte delta i julfirande och jag vill inte ha sällskap. Är det så tabu?

Ibland får jag lite vibbar som säger att jag borde vara tacksam över att ha en stor familj som jag kan umgås med och fira högtider med. Att jag behöver ha ensamhet eller inte vill vara delaktig i situationer som sannolikt skapar stress och/eller triggar ångest är inte synonymt med otacksamhet. Jag har en fin familj och det är jag väldigt tacksam för.

Nästa gång ska jag testa att säga att jag väljer ensamhet av religiösa skäl. Kanske känns det bättre då? 🙂

moon2

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.