Psykisk ohälsa

Exponering och skit

Jag har varit med om en del jävliga saker i mitt liv. Naturligtvis har jag fattat att dessa jävligheter har påverkat mig och mitt liv en del, men jag har i alla år gjort mitt bästa för att undvika nämnda händelser. Jag har varit väldigt sparsam med att tillåta tankar, ord eller handlingar att beröra eller påminna om dessa situationer. För överlevnad. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag behövde vara aktivt medveten om vad som har hänt.

Att hålla borta tankar och känslor var enkelt när jag kunde ta alkohol till hjälp. Det räckte inte alltid med det heller, kan jag meddela. Och när jag närmade mig min nykterhet kunde jag ibland berätta i grova drag för någon nära vän, någon jag litade på. Under de år jag har varit nykter har det blivit tydligt att det inte är hälsosamt att bara skjuta undan alla minnen som är jobbiga. Inte ens minnen som är så jobbiga som en del av mina. Det började sakta och försiktigt, men det fanns tillfällen då jag kunde prata i närmare detalj. Ibland hos terapeuter, ibland med vänner, ibland med främlingar till och med.

Så småningom blev jag ganska bekväm i berättandet, så när jag i höstas kunde gå igenom ett helt händelseförlopp i någorlunda detalj utan att förvandlas till en hulkande röra eller känna en explosion hota i bröstet, tänkte jag att det kanske var så att jag har rört mig förbi dessa händelser nu. Det var stort. Kanske hade jag tillslut ordentligt accepterat att jag har varit med om helveten, kanske var det möjligt att lämna dem bakom nu. Men strax efter jul blev jag väldigt medveten om hur alla dessa framsteg, min förmåga att berätta om händelser, att vara ärlig och inte skämmas, bara var ytterligare ett skyddsnät för mig. Det blev tydligt att jag har tränat in mina berättelser, lärt mig att berätta samma detaljer om och om igen utan att aktivera tillhörande jobbiga känslor. Lärt mig att manövrera minfältet så att säga. Att veta var en ska trampa för att undvika explosioner är inte detsamma som att fältet är riskfritt och tryggt.

I mellandagarna inträffade något (egentligen alldeles vardagligt och ofarligt) som utlöste en kraftig reaktion hos mig. Att påstå att reaktionen var som en tusen gånger förstorad ångestattack vore en underdrift. Jag har upplevt liknande förut, och det tog inte så lång tid att förstå varför min kropp reagerade så häftigt på något väldigt banalt. Jag hade turen att få omgående hjälp av en förstående vän just då, annars hade jag nog behövt ta mig till psykakuten, så illa var det den kvällen.

Och på varje botten lär man sig något nytt, den kvällens kollaps var inget undantag. Det blev tydligt för mig själv att min egen hjärna gör ett ganska noggrant jobb med att dölja saker vare sig jag är medveten om det eller inte. Saker är inte helt som jag tror att de är alla gånger. Mellandagsreaktionen övertygade min psykolog om att vi behöver behandla mina trauman, så vi ändrade inriktning från att ha fokuserat på hantera social fobi, ångest och depressioner till att börja kartlägga allt skit.

Vi blev klara med kartläggningen för två veckor sedan och förra veckan började vi själva behandlingen. Om jag har förstått det rätt, så heter det Förlängd exponeringsterapi (Prolonged exposure therapy) och består både av att jag utsätter mig för platser eller situationer som ger upphov till ångest och jobbiga känslor, och att jag berättar om alla hemska händelser. När jag berättar spelas det in och sedan ska jag lyssna på inspelningen varje dag.

Först var jag mest orolig för att behöva spela in och lyssna på inspelningen. För vem fan vill lyssna på sig själv? Det är läskigt. Men jag tränade på inspelning i förväg utan att det var det minsta skrämmande, så det gick bra. Sedan ville jag egentligen inte prata alls, för det finns bra anledningar till att jag inte har tagit tag i detta tidigare. Det är jobbigt. Så in i helvete jobbigt. Men jag är medveten om att det är dags för det här nu. Det finns en chans att jag kommer att må mycket bättre efter det här, så jag behöver prova den här sortens behandling. Min psykolog tror dessutom att mycket av min sociala fobi egentligen är symptom som blir hjälpta av denna behandling. Det är dags för det här nu.

Jag fick änglabekräftelse i form av en fjäder under bordet direkt när jag satte mig. (One might argue att fjädern kom från någons dunjacka, vilket ju är en väldigt logisk och trolig förklaring, men jag väljer att tolka det som ett tecken från änglar. Så SCHHH!) Det visade sig vara något enklare att prata än jag hade förväntat mig. Kanske för att det fanns änglar i rummet, eller kanske för att min hjärna fortfarande jobbade väldigt hårt med att gå runt alla detaljer och inte riktigt känna efter. Min kropp är ganska expert på att stänga av, liksom.

Att lyssna på den där förbannade inspelningen är mycket värre än att prata den. Och inte alls på grund av att jag måste höra min egen röst. Min röst är för övrigt väldigt melodisk, lugn och stadig genom hela halvtimmen jag pratar. Den biten är väldigt skrämmande, för jag kände mig allt annat än lugn och stadig när jag pratade. Hela min kropp var spänd och orolig, hjärtat rusade i en miljon och djupa andetag var ett måste. Jag ville hela tiden hålla mina handflator nervöst mot magen. Efteråt tänkte jag att det var nog så att jag omedvetet försökte få helande energier att flöda mot solar plexus och navelchakrat – där skammen sitter. Inget av det som pågick under min hud avslöjas av min röst. Allt det jag kände var tyst. Är jag verkligen så bra på att inte tillåta någon känsla att höras? Att bara lämna ifrån mig en lugn, opåverkad röst?

Om jag ska vara helt ärlig, så har jag inte lyssnat på inspelningen varje dag. Jag har inte orkat. Det är en kamp varje gång, att ens komma så långt som att klicka fram den på telefonen. Det blir bara värre också. Varje gång jag ska lyssna blir klumpen i magen större och stickningarna i kroppen blir tydligare. Jag vill inte höra en gång till. Jag vill inte känna tyngden i bröstkorgen en gång till. Det gör ont att andas. Det är som en jävla eld i lungorna. Jag orkar inte känna sorgen en gång till. Eller skammen. Jag vill inte känna den en gång till heller. Jag vill inte bli påmind om orsakerna till att den där rösten har tränats till att vara så kontrollerad, inte en gång till. Hjärtat härjar på som om den försöker göra hela livets arbete på en halvtimme. Och det enda jag kan göra är att känna hur blodet rusar igenom varje centimeter blodkärl som finns, medan jag försöker fokusera på att andas.

En dag i taget, är det så det heter? Så. En gång till då, en dag till. En gång till. Visst räcker det sen? Fucking hell.

Nu ska jag återgå till att lyssna på One direction. Det är tydligen en grej nu – Jag och One directions nya skiva.

2 Comments

  • Vidde

    Åh, jag önskar jag visste något magiskt att säga som gjorde det lättare! Som gav dig styrka att lättare komma igenom det här. Jag tror att ju jobbigare det är att lyssna, desto mer hjälper det…

    • Kirsi

      Tack. <3 Det är tydligen så, att det är jobbigheten som indikerar viktighet och nyttighet. Jag vet inte. Jag vill bara vara klar med det här.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.