Kaffemonster,  Psykisk ohälsa

Alla dessa kontrollorgan

Det finns få saker som triggar min ilska så fruktansvärt som kontrollerande – av människor i allmänhet, av mig i synnerhet. Jag verkligen hatar att bli kontrollerad, både i bemärkelsen att tvinga mig till en specifik handling och att se till att jag inte har brutit några regler. Och jag hatar att det ska kontrolleras för kontrollerandets skull.

Jag motsätter mig starkt mot alla system som kontrollerar utan grund och/eller kontrollerar och sedan ljuger om orsakerna. Till och med när jag aktivt försöker att vara vuxen och förstående och medgörligt följa det regelverk som finns, så gör jag motstånd. Hela mitt min kropp gör motsånd. Mitt inre väsen gör motstånd.

Jag pratar om aktivitetsrapportering. Igen. Jag har redan skrivit ett ilsket inlägg om detta fenomen när de först släppte det 2014.

Jag var emot det då, och jag är emot det nu. Det spelar ingen roll hur mycket min arbetsförmedlare försöker övertyga mig om att det är för mitt eget bästa – eller hur idiotisk jag verkar när jag högt och tydligt (och aningen barnsligt) protesterar mot hela systemet – jag är emot aktivitetsrapportering.

Aktivitetsrapportering finns endast till för att kontrollera folk. Den är kommen ur en mentalitet att alla som inte jobbar heltid (eller mer) bidragsfuskar, ljuger och är allmänt mindre värda än de som jobbar. Det är den energin som omger hela systemet. Aktivitetsrapporteringen är till för att ‘sätta dit’, den är inte till för att hjälpa någon.

Det enda scenariot jag kan acceptera hela förfarandet, är vid de fall då en människa är menad att kontinuerligt söka jobb och kan använda detta till att redovisa de sökta jobben. Och till och med då finns det väl en synlighet i ens konto hos arbetsförmedlingen om vilka jobb som har sökts? Så att detta system med månatliga aktivitetsrapporteringar används ändå bara till att straffa folk.

I mitt fall, så har jag ju varit sjukskriven i åratal. Jag arbetstränade och jobbade en stund där i mitten (varför jag var utsatt för första omgången aktivitetsrapportering), men blev sedan heltidssjukskriven igen. Nu har jag arbetstränat sedan januari och har alltså varit tvungen att aktivitetsrapportera varje månad.

Kanske vore det förlåtligt om detta system var det enda av de kontrollerande, men det är det ju inte.

Efter en lång sjukskrivning är min hög av sjukintyg och läkarutlåtanden meterhög, kan jag tänka mig. Det finns också dokumentation och erfarenheter av diverse program och rehabiliterande sysselsättningar via FK/AF som jag har deltagit i.

Information har delgivits och planer har formats under otaliga möten i olika konstellationer och i olika kontorsrum. Vi är alla medvetna om vad som är problemet och hur vi tänker oss att hantera det samtidigt som vi försöker få mig att komma lite närmare det enda acceptabla i detta samhälle: Normen – en fullt fungerande, icke-ifrågasättande, heltidsjobbande person.

Vi gjorde en rehabiliteringsplan för miljonte gången – af, fk och jag. Vi har också planerat separat – af och jag, fk och jag. Vi har så många lager på denna samma planering, så det vore ju konstigt om inte alla visste helt vad planen var: arbetsträning, si och så många timmar, den och den dagen, med upptrappning så och så (och jag ska inte ens gå in på vilken kamp det var att få börja arbetsträna som vanligt folk).

Varje månad ska jag sedan skicka in en närvarorapport till fk. Helt okej. Jag får dessutom lite ersättning för mina bussresor. Om jag blir sjuk ska jag anmäla det till fk varje gång – känns lite lager på lager där, men okej. Jag måste anmäla sjukdom till af också. Lager på lager på lager – min stressnivå är förhöjd med 15, men fine!

Så vi har en planering. Jag vet vilka dagar och vilka tider jag ska jobba. Jobbet vet vilka dagar och tider jag ska jobba. Arbetsförmedlingen vet också vilka dagar och tider jag ska jobba. Försäkringskassan likaså. Och alla möten och alla planeringar och all dokumentation har alltid tongivits av att om något inte blir som tänkt, om något förändras, så ska jag höra av mig. Naturligtvis.

Men… Varje månad, under bestämda dagar, ska jag också aktivitetsrapportera. Det innebär att jag, utan att få någon form av påminnelse (annat än från min egen kalender, om jag har kommit ihåg att lägga in det), ska logga in på mitt konto hos arbetsförmedlingen och fylla i dag för dag vad jag har gjort under månaden.

Varje månad, ska jag komma ihåg att logga in och fylla i samma information som redan har dokumenterats och skrivits in i alla möjliga planeringar. Avvikande information ska redan ha anmälts vid det avvikande tillfället.

Jag är alltså inte arbetssökande, utan jag ska rehabiliteras från en långtidssjukskrivning – där utmattning och nedsatt stresstolerans är stora delar. Glömska och icke hanterbar inre stress är alltså vanliga symptom för mig.

Min stressnivå höjs med ytterligare 40 på grund av det här rapporterandet. Det är alltså direkt kontraproduktivt. Och det verkar bara vara jag som ser absurdheten i hela situationen.

Det är nedvärderande, med alla dessa lager av kontrollerande. Min arbetsplats behöver skriva under på min närvaro där. Min egen på heder och samvete bedyrande signatur verkar inte vara trovärdig nog. Jag behöver sjukanmäla mig till tre ställen, för att det finns inte tillräckligt med tillit att en vuxen människa ska kunna genomföra överenskomna handlingar. Och jag ska dessutom komma ihåg att logga in och aktivitetsrapportera en gång i månaden för att “det förväntas man kunna sköta utan påminnelser” (vilket ju är diskriminering av de med vissa psykiska funktionshinder) för att ytterligare redovisa att planen fortfarande håller.

Nedvärderande och diskriminerande.

Jag har hela tiden grundstämpeln lögnare. Lögnare – så länge jag inte kontinuerligt bevisar motsatsen. Det är nedvärderande. Det är också ett bevis på att det finns inte ett enda steg i hela systemet som är intresserad av att hjälpa mig. Det finns ingenting som är till för att underlätta för mig – för oss.

Snarare finns det bara saker där som försvårar och sätter käppar i hjulen, allting till ett ackompanjemang av det hjärntvättande mantrat “Det är för ditt eget bästa”, framfört av varierande handläggare som för länge sedan slutat göra motstånd mot inställningen “Det är så det är, dumt, men inget att göra åt.”

Kontrollbehov är ett osunt beteende. Ett tecken på att den psykiska hälsan inte är helt på topp. Kanske är det läge att ta och titta lite i ledningarna där? Kanske är det också läge, främst för den som faktiskt jobbar på ett kontrollorgan, ta en titt på all den förmåga att förändra osunt tänkande en enskild människa kan ha.

Jag förändrar det jag kan här och du förändrar det du kan där. Makten ligger inte så mycket hos ledningar och chefer som folk vill tro. Makten ligger mer hos den som utför arbetet och hos den som har kontakt med både ledning och de berörda.

 



 

3 Comments

  • - E

    Oh, ett så fantastiskt bra inlägg! Jag är också jättetrött på myndigheternas kontroll över oss vanliga dödliga. Att konstant behöva rapportera om sina aktiviteter kan ju öka ohälsan och stressen rejält. Är det en kontaktperson eller dylikt så förstår jag varför h*n måste ge regelbundna rapporter om ungefär vad en gjort med sin klient, men annars är det bara löjligt. Sjukskrivna mår inte bättre av att konstant övervakas och stressas upp av myndigheter.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.