Psykisk ohälsa

TBT – Om medberoende

Throwback Thur- Tuesday:

Jag satt och organiserade lite bland gamla inlägg när detta dök upp – skrivet 1a juli 2016.

Ingen förtjänar att leva i en miljö som direkt får en att må dåligt. Ingen förtjänar att leva med konstant rädsla i hjärtat. Ingen förtjänar att bära runt på andras laster och behöva anpassa sig på grund av dessa.

Ingen förtjänar att få sina behov ignorerade. Ingen förtjänar att känna den skam som kommer med viljan att söka sig bort och vetskapen om att en sådan handling påverkar andra i ens omgivning.

Ingen förtjänar att vara tvungen att förminska sig själv eller acceptera ett dåligt mående på grund av samma skam och rädsla för hur andra reagerar eller påverkas.

Ingen förtjänar att bli skuldbelagd när en äntligen har vågat öppna upp och rikta ett rop på hjälp åt rätt håll. Ingen. Absolut ingen!

Innan du slår hål i någons livbåt, kastar sönder någons mod och hugger ihjäl någons enstaka gnistor av egenvärde, se för i helvete till att du vet hur det är att leva i missbruk. Alla riktningar, alla nyanser, alla varianter av livet i missbruk.

Se till att du har koll på det, innan du sparkar på någon som ligger, någon som kämpar för sitt liv.

Jag minns känslan så väl. Situationen. Ilskan. Förtvivlan. Och den maktlöshet som följde av att vara vittne till hur en person i månader och månader brottades med skuldkänslor och ångest när denne försökte samla ihop tillräckligt med mod för att be om rätt sorts hjälp att ta sig ur en ohållbar situation.

När tillfället väl gavs, och togs, var motreaktionen brutal. Personen sågades ner totalt, togs inte på allvar och anklagades för lögn. I flera omgångar genomfördes de verbala och psykiska påhoppen, i samma takt som nyheten hann sprida sig, hörde folk av sig och sparkade och hoppade på den som redan hade fått hela livet bortryckt.

Anledningarna till att det är så svårt för en medberoende att ta sig ur den skadliga situationen är desamma som det är för en misshandlad att lämna den våldsamma partnern eller en våldtagen att anmäla händelsen. De inre skam- och skuldkänslorna kan vi alltid jobba med och ta oss igenom, men misstron och anklagelserna från omgivningen är det som får oss alla att bara vara tyst.

Som människor har vi alla ett behov av att vara the good guy. Det är svårt, om inte omöjligt, för oss att se oss själva som elaka personer som skadar andra. När vi blir anklagade för något som vi uppfattar som negativt eller som hotar vår bild av oss själva, så reagerar vi automatiskt med att försvara oss.

Många gånger betyder detta försvar att vi måste helt ogiltigförklara alla aspekter av den som anklagar oss. Vi ser gärna till att få med oss så många som möjligt mot den anklagande parten. Vi behöver ha medhåll och kraft. Och vi behöver förminska den andra, så att vår egen självbild förblir intakt.

Vi har alla gjort det här. Och vi har alla sett det hända. Det händer överallt, hela tiden. Istället för att lyssna och ta någons åsikt på allvar, så måste vi dementera och försvara oss.

Titta på samhället, se hur det ser ut. Såhär är det överallt – på individnivå, i företag, i politiken, i religionen. Vi är ytterst ovilliga att emot information som inte överensstämmer med vårt behov att vara the good guy.

Men vi är alla skurken någon gång, i någons berättelse. Och jag tror att vi alla skulle må bra av att någon gång lyssna noga på den som säger att vi har skadat dem. Ta dem på allvar, för de sitter inte och hittar på historier för att vara jävliga, de berättar sin sanning – och det kan vara så att vi verkligen var monstret i den berättelsen.

 



 

10 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.