Kaffemonster

Tack <3

Tacksamhet är en känsla som är så mycket större än ord kan beskriva. Varje gång jag försöker, känns orden få och otillräckliga. Men ändå säger jag dem om och om igen, och hoppas att den energi som sänds ut tillsammans med orden förmedlar tillräckligt.

I många veckor har det varit tufft för mig. Riktigt tufft.

Jag – som tidigare tyckte att saker i den fysiska världen var besvärliga, med psykiska funktionshinder, stram ekonomi och krav som hela tiden hotade att blåsa omkull det lilla korthus jag kallar min vardag – fick verkligen uppleva att det kunde bli så mycket värre. Jag fick erfara att existensminimum var egentligen ett väldigt rikt liv. Det fanns pengar på kontot så gott som hela månaden utan att kylen stod tom en enda gång. Hyran blev betald och allt.

När mörkret blir ännu mörkare

Så hände plötsligt allt det där som man alltid läser om – att alla samhällets system går emot en, vägrar vara medgörliga och man står där ensam, övergiven och utan pengar.

Först var jag ändå optimistisk. Saker hände inte på det lugna och trygga sättet jag hade föredragit, men jag var hoppfull. Tänkte att det kommer att vara en jobbig tid, men att det borde gå ändå.

Sedan visade det sig att precis allting skulle strula. Regelverk gick emot varann och var inte alls kompatibla. Översittartyper och idioter till handläggare. Avslag och motstånd överallt. Väntetider och datumbegränsningar. Hur man än gjorde, vilken vinkel man än valde, så slutade det med att jag inte fick vara med. Jag var inte tillräckligt eller jag var för mycket. Fick inte gå framåt och fick inte backa. Bara stå still i ovisshet, utan pengar, utan nånting.

Jag kan inte förklara hur förödande och nedslående det är, att inte se någon ljusning alls. Det är totalt förkrossande. Vetskapen om att inkomsten de närmaste månaderna inte ens täcker hyran, för med sig ett plågsamt mörker som på bosätter i hela kroppen och breder ut sin skugga runtom en. Det hindrar andning, sömn och alla former av rationellt tänkande.

Jag förstår varför folk blir våldsamma och hotfulla. Jag förstår varför folk tar livet av sig. Det är den där totala hopplösheten och ensamheten. De är båda så kvävande – så intensiva.

Jag har inte kunnat andas djupt på flera veckor. Inte ens vid specifika övningar för djupandning. För att jag har kvävts av mörkret och stressen. Kunde inte sova ordentligt. Kunde inte ge mina ungar ordentlig uppmärksamhet. Jag har inte lagat riktig mat på långt över en månad. För att jag har inte hunnit.

Kraften inifrån

All min vakna tid har går till att desperat försöka hitta någon form av öppning – en väg ut ur den här skärselden. I 8-10-12 timmar om dagen sitter jag och skriver ansökningar och förfrågningar (jobb, samarbeten, arbetsträning, ekonomiskt bistånd osv). Jag skriver mail till olika myndigheter och andra ställen för att få hjälp och/eller klarhet. Jag gör smycken till försäljning och jag gör tidskrävande bloggrelaterade saker.

Vissa saker leder till något som kan leda till något mer längre fram. Men för det mesta känns allting som att slåss mot väderkvarnar. Jag lägger ner mer energi på att få ihop pengar till hyran än folk som jobbar heltid gör. Jag är så långt utanför min bekvämlighetszon, att vi inte ens befinner oss på samma ort längre.

Hela tiden möts jag av motstånd och avslag. Och varje gång bryter jag ihop totalt. Den där nästäppan jag har haft i veckor, handlar väl mer om att jag bryter ihop fyra gånger om dagen än nåt annat.

Jag blir arg och ledsen över motståndet. Den del av mig som vill bli våldsam och på allvar börja planera attentat, kanaliserar jag in i arga mejl som jag skickar till höger och vänster. Om mina ord kunde bygga vägar… någon dag när jag orkar, ska jag kolla hur många kilometer ord jag egentligen har skrivit.

Den delen som bara vill ge upp och aldrig mer komma tillbaka, tar jag hand om. Mediterar, tar ett bad, eller kryper ner i sängen. Vi – jag och den delen av mig som tycker synd om sig själv – sover middag ungefär tre gånger om dagen. Det är ett måste, för tröst, återhämtning och omstart.

Vid varje sammanbrott överlever viljan att komma vidare till varje pris. Fan och hela helvetet får inte mig att ge upp. Jag letar lärdomar och läkning. Och hittar dem. Jag försöker en gång till. Justerar några saker. Gör annorlunda och försöker hitta nöjet i det hela. Och så sitter jag i 8-10-12 timmar till.

Av tillstånden fight or flight, är jag i ett konstant tillstånd av fight – med ett par dagliga avbrott för play dead.

Kraften utifrån

Jag tror att det som ändå får mig att orka en dag till och en dag till, är att jag i en stadig ström blir påmind om hur otroligt vackra människor jag har runtomkring mig. Jag har sagt det många gånger, men jag har de finaste människorna. De är verkligen ljusglimtar och utstrålar så mycket värme med sin osjälviskhet. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna alla dessa människor i mitt liv.

Det finns så många som ställer upp på olika sätt och underlättar otroligt mycket. De lyssnar när jag gnäller och klagar om allt som är skit hela tiden. De köper mina smycken och bidrar till att öka självkänsla, hoppfullhet och pengar på kontot.

Det finns en del personer, vars handlingar har träffat extra hårt i hjärtat, och jag hoppas att de vet hur tacksam jag är, även om jag inte alltid lyckas uttrycka det i ord.

De kommer med matlådor. En vän, som själv inte har så mycket att leva på, kom med en IKEA-kasse med matvaror. IKEA-kasse! De healar, de köper fikabröd (och vanligt bröd) till luciafika, när jag inte ens fattar att det är Lucia. De ger en logga i gåva när mina smycken behövde “varumärkes-märkas” och de ringer till ställen åt mig när jag inte orkar, för att nämna några saker.

Tack så hjärtligt. Jag hoppas att jag på något vis bidrar med samma sorts ljusglimtar i deras liv.

Idag fick jag också, helt oväntat, en gåva som min vän hade samlat ihop från många personer – varav flera jag inte ens känner. Vilken chock det var. Om jag ska försöka beskriva det jag kände, så var det: chock – tacksamhet – skam – tacksamhet – förvåning – tacksamhet – kärlek – tacksamhet – tvivel – motstånd – tacksamhet.

Jag blev så rörd.

Hur otroligt fint är det inte av alla dessa människor? Så vänliga, osjälviska, fina, fina människor. All kärlek till er – ni vet vilka ni är, och ni har alla tarotkortläggningar att hämta hos mig om ni vill (fast på distans, som vanligt, så klart).

Jag är fortfarande lite chockad och väldigt känslosam över det hela. Men jag är så otroligt tacksam över hur mycket omtanke och generositet som syns (och känns!) i handlingen. Tack. Jag vet inte hur jag någonsin kan ge något lika värdefullt tillbaka.

Och en titt i djupet

När jag tittar djupare på hela situationen så är det som om de två sidorna visas för mig medvetet. På ena sidan finns det stora maskineriet, samhället, systemet som vi blir matade med. Vi får från födelseögonblicket veta hur allt ska vara och göras. Vi lär oss systemet som ska hjälpa och stödja oss alla, men som kräver att vi ska falla in i ledet och fungera som robotar i gengäld och visar sig sedan bli en fiende för dem som står utanför normen.

På andra sidan finns mänskligheten, vänligheten, omtanken och välviljan. Där finns förståelsen för att det som påverkar en, påverkar alla. Där finns empatin, som är mjuk och rund, och som – till skillnad från den allmänna uppfattningen – är det som hjälper oss att överleva i det hårda klimat vi kallar välfärdssamhället.

Idag kan jag andas. Idag vet jag att jag kan andas i flera veckor till. Idag fick jag lära mig att det är tillåtet att ta emot även det som känns för stort. För det är som min vän sa, “Du sådde ju frön och nu har de växt.”

Det stämmer. Jag sådde frön och jag använde universums magi vid nymåne. Nu har fröna växt och idag uppfylldes flera av de önskningar som jag la ner i jorden.

29 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.