Personlig utveckling,  Psykisk ohälsa

Mäns jävla våld mot kvinnor

Jag har skrivit en bok om mina egna erfarenheter när det kommer till mäns våld mot kvinnor och kvinnofridsbrott. Utgivning av boken dröjer tills jag är helt bekväm med att publikt vara så sårbar, men just nu vill jag förklara varför den boken behövs.

I boken fokuserar jag på livet efter, på när man har kommit ur en vardag som innehöll fysisk och psykisk våld. Jag fokuserar på livet efter för att jag aldrig har sett det tas upp i någon form av allmän diskussion om mäns våld mot kvinnor.

Vad jag däremot har sett, är hur samhället som helhet fullkomligt misslyckas att hjälpa överlevare. Jag har sett det på håll och jag har personlig, förstahands erfarenhet om exakt hur samhället misslyckas.

Just nu är jag arg. Den här ilskan har byggts upp under ett par veckor, för att det finns några färska fall av hur tjejer och kvinnor i min närhet gång på gång blir svikna av samhället och jag ser så tydligt hur deras smärta och skam aktivt och medvetet fördjupas av dumma och oförstående människor.

Men varför lämnar hon inte?

Det är den dummaste och mest förnedrande fråga man kan ställa en kvinna som har överlevt våld i nära relationer. Jag fattar att när man inte har erfarit våld själv, så är det det som är den första frågan man ställer sig för att försöka förstå. Men tänk efter lite innan ni låter dumheten ta över.

Varenda gång – låt mig upprepa: VARENDA GÅNG någon yppar en variant av frågan “men varför lämnar man inte bara” så finns det minst en kvinna som inte vågar eller kan ta sig ur sin situation. Varför? För att frågan och bilden av det är så enkelt att lämna, det är ju bara att dra (vilken normal kvinna som helst skulle göra det, speciellt om hon har barn som far illa), lägger på fyrahundra ton MER skuld och skam på henne.

Skam

För det är ganska mycket det det handlar om. Skam. Man skäms för att man blir slagen. Man skäms för att man blir nedtryckt och hånad. Man skäms för att man tror att man förtjänar det. Man skäms för att man är så dum i huvudet och hamnade i en sån situation. Man skäms för att man är en dålig förälder, en dålig människa överlag. Man skäms för att man inte är normal, för att man inte är stark nog att lämna. Man skäms. Kvinna skäms.

Skammen är bara en del av det hela, men den är så styrande.

Ofta är man inte ens medveten om den där skammen. Det finns inte utrymme för att vara medveten om den. All energi går till att hantera och överleva varje dag. Man försöker göra det bästa och leva med hjärntvätten och isoleringen som ofta finns där. Ingen att prata med, för det är ingen som vill ha en och ingen som bryr sig. Man är ganska värdelös som människa. Man måste hantera en konstant rädsla och hela tiden göra avvägningar på hur alert man måste vara. Man är nedbruten.

Och allt det här bekräftas sedan av samhället och de människor som finns runt om en, eller som man kanske vågar be om hjälp från. Det kan vara människor som finns i ens vardagsliv, arbetskamrater, familjemedlemmar, de få vänner som kanske är kvar. Många av dem vet exakt vad som pågår, men ingen gör något.

Det kan vara läkare eller barnmorskor, som ställer obekväma frågor men inte följer upp med bekväma lösningar eller alternativ. Det kan vara personer från socialen som fokuserar på ett stökigt hem istället för misshandelssituationen. Det kan vara personer som hör till rättsväsendet – poliser eller advokater, som medvetet och illvilligt förvärrar den svåra situation som överlevaren befinner sig i. Allt för att ingen man någonsin ska behöva ta ansvar eller stå till svars för det absolut vidriga sätt de har behandlat en kvinna.

Fy fan! De kan dra åt helvete, varenda en. Jag skickar demoner, var så säker. Varje person som aktivt eller för att de väljer att blunda, och därmed orsakar mer lidande för kvinnor och barn, förtjänar att få en demon eller två på sig.

Återhämtning i ensamhet

Människan fungerar som så att för att kunna överleva svåra situationer, så skjuter man undan vissa saker. Man dissocierar och avskärmar sig från den traumatiska stressen. När man konstant blir utsatt för traumatiska händelser, så är det inte alls konstigt att man blir helt omedveten om vissa delar av ens upplevelser.

Ibland är man inte ens helt medveten om att man är misshandlad – för att man förnekar och hittar på ursäkter. “Jag behövde ju inte ens åka till akuten”, “Han ångrar sig”, “Det finns de som har det värre”, “Jag är inte en av dem som stannar med en våldsam person”, “Det blev inte ens synliga märken”, “Jag förtjänar det”…

När man är misshandlad, så blir man också ganska sjuk i huvudet. Misshandel, både fysisk och psykisk, påverkar ens tankesätt och ens perspektiv. Det blir väldigt skevt, väldigt ofta. Det tar så lång tid att komma ur det. Lång, lång tid.

Och återhämtningen sker i ensamhet, i tron att man psykiskt sjuk, för att samhällets okunskap och nonchalans är inte till nån jävla hjälp.

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.