Kaffemonster

Ensamhet

Ensamhet, ensamhet… Wohoo! Jag tycker om att vara ensam. Jag behöver vara ensam. Att bara få andas en stund, vara ifred med mina tankar och känslor utan att ta hänsyn till någon annan. Jag behöver vara ifred, rätt ofta faktiskt. Det är ansträngande och jobbigt att umgås, även med de jag älskar. Speciellt under de besvärliga perioderna när jag tappar humöret femton gånger i timmen och det helt enkelt inte finns energi till att lyssna, prata, förstå, skratta eller trösta. Jag ska inte ens börja prata om de skuldkänslor detta orsakar…

Alla delar i det som innebär att vara social är riktigt jobbiga. Visst kan jag koncentrera all min kraft till att fungera socialt, till att prata och le lite grann, men det tar sedan ut sin rätt och jag blir bara mer utmattad och behöver ha mer tid till återhämtning. Min ovilja att umgås handlar inte om att vara folkskygg, rädd för att vara bland människor. Det handlar om att det tar så mycket kraft och leder till en ångestattack om det pressas tillräckligt långt. Jag har inte den orken, så jag måste säga stopp ibland. Jag måste undvika att vara bland folk, om jag inte vet att jag har en flyktväg när det blir för jobbigt. Kanske kan man säga att det är en indirekt rädsla för folk(samlingar). Kanske är det just det som är definitionen av folkskygg, vad vet jag?

När jag har barnen så är mina små energiresurser extra ansträngda. Jag ger barnen all energi jag har, men ibland räcker det inte. Ibland sitter jag bara där och stirrar, alldeles tom och orkeslös, medan barnen tjattrar och glatt berättar om något. Jag hör inte vad de säger för att resurserna räcker inte ända till öronen. Jag lyckas ibland pressa fram ett leende eller ge några ord av beröm. Jag sitter och känner hur tegelsten efter tegelsten byggs på för varje ord jag säger, för varje ord jag hör. För varje tanke som jag måste fokusera på. När högen blir för tung så exploderar det. Jag försöker fly innan explosionen. Sängen är mitt favoritställe. Efter en stunds sömn brukar jag klara av den resterande dagens tegelstenar. Nå, ibland är de egentligen bara såna där tunnare markplattor. De är inte så allvarliga.

Men nu är jag ensam. Så ensam! Så härligt. Ensamhet kräver kaffe, som ni vet. Jag har inte suttit på nattkaffe på evigheter känns det som, det var dock inte mer än några dagar sedan sist. Det har varit jobbiga dagar. Jobbiga dagar är minst 48 timmar styck. Jag behöver lite ensamt nattkaffe idag, trots att det har gått ungefär 30 timmar sedan jag vaknade kl 8 imorse och jag helst ville sova tidigt ikväll. Det gick inte. Jag har nämligen tittat på Gilmore Girls igen efter ett par veckors uppehåll. Jag var tvungen att ta en paus från den serien. Det är alltid så mycket drama där. Jag blir alldeles deprimerad av att inget flyter på där. Gilmore Girls gör mig kaffesugen. Extremt kaffesugen. Jag ville kaffeblogga redan vid 21-tiden, men jag ville ju inte tjuvstarta min kaffekväll i ensamhet medan älskling fortfarande var hemma.

Gårdagens och dagens jobbigheter började är jag var och hämtade min brudklänning. Efter några omgångar av provande och finslipande blev jag plötsligt väldigt ledsen. Hon, min reikikvinna, satt och sydde och jag kände bara en stor sorg. Jag förstår inte var den kom ifrån, jag var ju jätteglad över att klänningen äntligen var klar och att satt jättebra och bara var fin. Varför var jag då så ledsen? Anne sa att det beror på att jag inte är van vid att någon är osjälvisk och hjälper mig. Något som skapar kaos och en massa känslor som inte riktigt kan placeras någonstans, som inte kan hanteras. Men jag har ju vänner och familj som helt osjälviskt ställer upp för mig. Men det är väl så att jag aldrig förväntar mig det. Jag är alltid beredd på att få ett nej när jag ber om hjälp. Det kan vara farligt att hoppas på ett ja…

Känslan av sorg blev bara värre när jag kom hem och trotsade Annes råd om att bara låta klänningen hänga. Jag provade den, och visade den för älskling. Jag hittade bara en massa fel. Jag fick inte den respons som jag behövde. Jag fick inte den hjälp som jag behövde. Allt var bara fel. Med klänningen, med allt. Allt som var och allt som följde. Tegelsten, tegelsten, tegelsten, tegelsten… Ångestpiller.

 

3 Comments

  • Britt-Marie

    Du har det jobbigt på så många sätt, gumman, och jag kan säga att jag så väl känner igen mig i det du skriver.
    Det är underbart att du har fått den här så vackra gåvan att kunna skriva och uttrycka dig som du gör! Dels kan skrivandet fungera som terapi för dig, att få skriva av sig, är en mycket bra terapiväg. Dels så tror jag att du en dag kommer att skriva den där boken du går och funderar på.
    Vilket jag verkligen hoppas! Du har redan massor genom din blogg som du kan använda, och som inte ens behöver arbetas om, så bra är det! Å, så många som kommer att känna igen sig i den boken! Det finns redan en romantitel Min Kamp, av Knausgård, annars vore det en mycket lämplig titel. Du skulle kunna börja boken med den där dagen du gick in i väggen och försvann… och sedan föra den framåt med tillbakablickar. En dag klarar du det, det tror jag!
    Sorgen över klänningen… det kanske inte bara var en sorgsen sorg, kanske fanns där vemod också, vemod över att du nu snart lämnar en del av ditt liv bakom dig och går in i ett nytt skede. Du tar ett kliv in i äktenskapet, du blir fru… Ja, det kan vara mycket som ryms i den där sorgen. Alla känslor är tillåtna, alla slags känslor måste få finnas i livet. Det hör till. Det är de som gör oss klokare, som får oss att mogna och förstå saker vi inte gjorde innan. Var inte rädd för dem! Varm Kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.