Kollektiv läkning

På senare tid har jag tänkt mycket på den inställning folk generellt verkar ha till världen omkring dem. Och jag har tänkt på hur min egen skiljer sig från den jag ofta ser uttryckt i diverse kommentarsfält.

Det pratas mycket om hur hemsk hela världen är, hur mycket sämre allting blir hela tiden, hur otrygga vi är och hur hemskheter ökar och ökar. Det pratas om hur vi alla i princip måste sitta hemma hela dagarna och bara vänta på döden – som säkert kommer och viftar med sin lie vilken sekund som helst.

Min uppfattning om livet, omgivningen och världen som helhet är inte alls så dyster som många andras – och då har jag ändå nära till ångest och en drös ‘inbyggda’ rädslor i och med min sociala fobi.

Bortsett från allt det skräp som hör mina diagnoser till, så var det väldigt länge sedan jag kände mig direkt otrygg eller hade en hopplöst uppgiven syn på livet. För jag ser hela tiden – flera gånger om dagen – hur mycket vänlighet och empati det finns. Mänskligheten rymmer en fantastisk välvilja och sammanhållning. Jag ser förbättring hela tiden. Jag känner den.

Först funderade jag om det var så att det är frekvensen på nyhetsintag som är det som skiljer. Det är nog en 12-15 år sedan jag slutade aktivt följa nyheter. Någon enstaka artikel läser jag ju här och där, sådana som råkar komma upp i mina flöden och är relevanta för mig. Jag sitter inte dagligen och matar mig med allt möjligt skit som händer överallt. Jag utsätter inte mig själv för sådan känslomässig misshandel.

Men så igår kom en tanke som fick allting att sätta sig på plats, lite grann.

Tänk om det är så, att allt detta kommer fram så att vi, mänskligheten som kollektiv, kan släppa det?

För visst händer det så mycket vidriga hemskheter i världen (varav en stor del är helt acceptabla och satta i system av samhället) att det är omöjligt att bli berörd. Det är omöjligt att bli förfärad, arg och rädd.

Tänk om det är så, att allt detta kommer fram så att vi, mänskligheten som kollektiv, kan släppa det? Tänk om allt hemskt händer och blir synligt, så att vi kollektivt kan läka det beteende som ligger bakom?

För det är så läkning fungerar. Det som ska läkas kommer upp i ljuset. Det blir synligt och kännbart, så att det kan hanteras och bearbetas. Så är det på individuell nivå, varför skulle det vara annorlunda för mänskligheten som helhet?

Vi kan inte hantera och släppa saker genom att låta bli att tänka på dem. Vi behöver ta fram dem, titta på dem och känna dem. Vi behöver bli sams med dem. Acceptera och komma till ro. Förstå då har vi förmågan att släppa något. Individuellt och kollektivt.

Det tjänar ingenting till att sitta och förfasas och känna sig maktlös. Det är meningslöst att låta rädslan växa så mycket att någon annan måste beskyllas. Det är inte att hantera och läka. Att hantera och läka är att objektivt se på en situation. Det är också att tillåta sig att känna de känslor som kommer, men samtidigt förstå att varje individs känslor är dennes egna och endast har ett syfte för nämnd individ. Att hantera och läka är att se sitt eget och andras ansvar i situationer.

Vi kan alla välja om vi vill fokusera på hur illa allting är, älta det och hålla fast vid det, eller om vi vill se möjligheter och ta hand om problemen i den takt de kommer.

Det viktigaste av allt är ändå att hitta lösningar och vägar framåt. Ansvarsfulla lösningar där ingen behöver fara illa. För det är så, att skadar vi andra, så skadar vi också oss själva.

Individuellt och kollektivt.