Personlig utveckling,  Psykisk ohälsa

Att vara stark

Idag är det dags att posta det här inlägget, som har legat och skvalpat halvfärdig sedan mitten av augusti. Smärtan är inte längre sådär rå, som den har varit under sensommaren och hösten. Mycket läkning har skett under den här tiden depressionens klor aktivt har rivit och hållit fast. Det är trots allt därför de kommer, dipparna, för att läka och lägga till ro.

Under flera månader har den här texten med tillhörande bild dykt upp i mina flöden. Varje gång vill jag bryta ihop lite grann. Jag känner igen och jag känner med.

Jag vet inte, på ett sätt är det som att den här texten öppnar upp för den kollektiva smärtan och jag känner hur min del av lidandet, de personligen upplevda punkterna som fortfarande gör så ont, är en del av alla kvinnors smärta, alla människors. Jag känner deras och de känner min. Vilket ju då betyder att när jag läker delar av min smärta, så hjälper jag att läka allas. Och när andra läker sina egna sår, så läker de också mina.

Och bilden sedan. Den är så talande. Wonder woman, så stark och så oförstörbar. En hjälte i de flestas ögon. När man kommer nära inpå, när man ser den nakna sanningen, så finns där så mycket sår och blåmärken. Så mycket smärta. Men inget av det syns utanpå. Hur ont hon än har i kroppen och i själen, så går hon vidare. Stark, med huvudet högt och stoltheten i behåll, går hon vidare. Hon känner kraften av den inre gudinnan som stöttar och hjälper hela tiden. Kraften av alla andra kvinnors styrka, både de som existerar på jorden och de som har återgått till Moder Jord och Gudinnan.

26 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.