Andlighet,  Personlig utveckling

Mentorskap som ljusarbete

Det är märkligt hur tydligt jag märker av olika flöden av medvetande som strömmar genom mig. Det finns den där mänskliga, osäkra delen som grundar sig i inlärda beteenden och erfarenheter. Den delen är egosbaserad och styrs mycket av föreställningar och tankemönster som har blivit förvrängda av tidigare upplevelser. Sen finns flödet som kommer från universum och som hela mitt inre väsen vet är sanning. Den delen består av kärlek i alla möjliga former.

Häromdagen gav jag råd i en andlig grupp, kanaliserade en del av informationen, så där som jag gör lite då och då. När jag senare såg att min vän Sandra hade kommenterat så fint i tråden, blev det en lite krock i de två medvetandeflöden. Sandra hade skrivit så fint och upplyftande om hur bra råd jag ger i egenskap av hennes mentor.

Det lilla sårade barnet i mig blev häpen. Wow! Vilken ära att få en sån fin titel som mentor. (Och det är det verkligen, tack så mycket fina Sandra för att jag fick veta!) Och tänk att lilla jag, som knappt klarar av att gå ut bland folk, kan hjälpa någon annan så att det betyder mycket. Jag blev så glad och så otroligt tacksam för att en så klok och fin kvinna kunde lyfta upp mig inför andra, helt publikt och så.

(Jag tror att vi alla behöver uppleva sånt och få veta hur bra andra tycker att vi är, så nu ser vi alla till att upphöja de vi tycker om och de som är bra, så att de får veta!)

Sedan fanns ju den där lugna, stadiga och kärleksfulla delen, som hela tiden har vetat exakt hur värdefull jag är. Den som vet att en del av mitt ljusarbete är att vara mentor till andra, att dela med mig av det jag kan och vet, att skapa utrymme för andra att få uppleva och utforska sina ljusarbetarroller utan att vara orolig för andras dömanden. Ett av mina uppdrag som ljusarbetare är att “tända” andra ljusarbetare, att vara lite av en vägvisare. Det här vet jag ju, har vetat i många år, så varför förvåningen?

Den osäkra delen, det inlärda “du ska inte tro att du är något” är så djupt ingrott att det är den delen som automatiskt aktiveras. Och egentligen är det väl så, att det jag gör inte är något märkvärdigt. Det känns inte märkvärdigt. Det är bara naturligt och det som känns rätt. Det är så jag är och det är så jag gör.

7 Comments

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.