Barn- och elevombudet

Häromdagen kom det ett brev med skolans utlåtande gällande vår anmälan till Barn- och elevombudet. Tidigare inlägg rörande hela soppan finns här:
https://www.kirsi.se/2012/04/20/till-skolans-rektor/
https://www.kirsi.se/2012/04/23/polisanmalan/
https://www.kirsi.se/2012/04/24/mailet-fran-rektorn/
https://www.kirsi.se/2012/05/01/den-dar-rektorn/

Tilläggas kan att den 30/5 hade vi ett möte inbokat med rektorn, vårt sista försök. Även detta möte avbokades av rektorn, denna gången på grund av sjukdom. Tre avbokningar (fyra om man räknar med den gången jag åkte till skolan utan att få sitta ner och ha ett samtal om detta) från rektorns sida. Detta ser jag som ett tydligt tecken på att undvika konfrontation.

I brevet från BEO ombads jag skicka in synpunkter, om jag hade några, på rektorns skrivelse.

Här är de synpunkter jag skickade in:

Det är uppenbart att skolan har misslyckats med sina (påstådda) åtgärder. Denna —– har inte bara misshandlat L. Flera andra har barn har råkat ut för hans bärsärkagång vid upprepade tillfällen, detta har skett både före och efter incidenten den 21/12 2011. Lyckligtvis behövde inte L utstå misshandel mer än två gånger. Bara det, två gånger, är alldeles för mycket. Två gånger är ett mönster, ett återkommande beteende. Något som direkt strider mot påståendet i punkt 7 i dokumentet “Svar till BEO ang anmälan om kränkande behandling”, där det står: “Det fanns inga återkommande signaler om kränkande handling. Utan L blev utsatt vid två separata tillfällen.” Inställningen att två tillfällen av misshandel inte är allvarligt nog, upprepas i punkt 6 i samma dokument där skolan uppger att någon utredning inte har varit nödvändig då misshandeln har skett vid två separata tillfällen. Jag tänker då, vad gör det för skillnad om misshandeln skedde vid två separata tillfällen eller vid sammanhängande tillfällen? Att det har skett är problemet, något som skolan inte har hanterat. Om de insatser, som enligt skolan ska ha satts i verket, hade varit nog så skulle detta mönster av kränkande behandling ha motverkats.

Det är märkligt att skolan har funnit att det inte finns anledning för att utreda händelserna, då vikten av detta upprepade gånger tydligt anges i Likabehandlingsplan 2011/2012. I stycket med rubriken “Lagstöd” står det att elevernas och de vuxnas rättigheter och skyldigheter baseras på bland annat lagen SFS 2008:571, sista punkten anger “Skydighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier och annan kränkande behandling”. I stycket om mobbning står det att upptäckt om trakasserier, mobbning eller annat kränkande beteende “kommer vi med all kraft se till att det upphör”. Undvikande av konfrontation med oss föräldrar samt utebliven utredning i ärendet kan inte ses som “all kraft”. Skyldigheten att utreda uppgivna kränkningar och förhindra desamma uttrycks också i stycket som citerar § 10 i Barn- och elevskyddslagen. Vidare anges att åtgärderna vid bekräftade fall av kränkande behandling ska bland annat vara: “Uppföljning inom en vecka”. Någon uppföljning har inte gjorts trots att vi föräldrar har försökt få till ett möte flera gånger.

Att det inte har funnits några åtgärder mot återkommande kränkande behandling styrks av punkt 6 i dokumentet “Svar till BEO ang anmälan om kränkande behandling”. Skolan informerar att elevhälsoteamet har beslutat att “intensifiera vuxna ute på rasten då det uppstår kritiska situationer”. Detta betyder att inga extra resurser tillsätts om inte något, som av skolan klassas som kritiskt, händer. Vidare anges det i punkt 6 att efter sista händelsen är klassläraren med ute på förmiddagsrasten. Varför väntade skolan ända till sista händelsen med att faktiskt öka antalet vuxna på rasterna? Chansen att kunna motverka tillfällen då ett barn råkar ut för misshandel hade ökat drastiskt om denna åtgärd hade utförts redan efter första incidenten.

Punkt 10 i ovanstående dokument berättar att förstärkningen av personal ute på rasten har gett ett positivt resultat. Detta är inte helt sant. L har, turligt nog, inte råkat ut för ytterligare misshandel, dock uppger han att vid ett tillfälle har —– tillsammans med en annan pojke, —–, hotat L med stryk om han inte slutar anklaga —– för misshandel. Detta har jag inte tagit upp med skolan av två anledningar. L:s önskan var att låta detta vara. Av rädsla antar jag. Jag såg heller ingen mening med att kontakta skolan då de dittills varit ointresserade av hela situationen. Jag måste skydda min son och beslutet att låta bli vidare försök att resonera med skolan, verkade som ett bra sätt.

Det stämmer att mot slutet av maj, de sista 7-10 dagarna, berättade L att han inte har varit lika rädd för att gå till skolan, för att det kändes tryggt med klassläraren ute på rasten. Jag anade dock att det inte var tillräckligt för att L skulle känna sig trygg en hel skoldag. På promenaden till skolan på avslutningsdagen uttryckte L inte bara en glädje över sommarlovet, utan även en befrielse över att inte behöva gå till skolan och vara orolig längre. Med en lättnad i rösten sa han: “Det är så skönt, nu behöver jag inte vara orolig varje morgon.”
Han är tapper, min son. Han har hållit upp skenet och försökt se det positiva i tillvaron, men har ändå burit en stor rädsla inom sig.

I det bifogade dokumentet som inte innehåller information om vem som har upprättat det (gissningsvis är det rektorn, då handstilen är en annan än tillbudsrapporterna som klassläraren har undertecknat), med datumen för händelseförloppet, finns ett fel. Den 16/5 var inget möte inbokat. Mötet det syftas till där skulle ha skett den 30/5, men avbokades då rektorn var sjuk. Se min kommentar i den ursprungliga dokumentationen för anmälan:

“Måndagen den 30:e april ringer rektorn och avbokar mötet den 2:a maj. Hon uppger att det har kört ihop sig. Hon föreslår ett nytt datum den 15 maj, men då varken L:s biologiska pappa eller hans bonuspappa kunde närvara var vi tvungna att avböja. Annecatrin kunde då inte föreslå något nytt datum utan var tvungen att kontrollera detta och återkomma. En vecka senare, den 7:e maj, ringde rektorn igen och meddelade att den 30:e maj var den enda dagen hon kunde boka in ett möte. Den 30:e maj får det bli, 41 dagar efter misshandeln.”

När rektorn sedan ringde den 4/6 med frågan om ett nytt möte var nödvändigt, kändes ett sådant meningslöst. Det hade ändå gått väldigt lång tid från den senaste incidenten utan att ett möte hade funnits på rektorns prioritetslista. Tre avbokningar, med hänvisning till annan sysselsättning, från rektorns sida tolkar vi som en ovilja att reda ut situationen. Rektorns vägran att sammankalla ett möte där både vi och —– föräldrar (samtliga föräldrar önskade ett sådant möte) tyder på detsamma.

Vi avböjde ett nytt möte för att vi inte ville att L skulle behöva riva upp såren igen, när han äntligen verkade ha lagt händelsen bakom sig. Vi hade dessutom redan gjort en anmälan till både polis och BEO och på så vis uttryckt vårt missnöje mot skolans brist på fungerande åtgärder. Vi kände en förhoppning om att skolan skulle inse allvaret i situationen den vägen, att de har brustit i sin verksamhet. Jag vill tillägga att rektorn avslutade samtalet den 4/6 med att berätta att hon precis hade fått information om att då —– familj flyttar under sommaren skulle han inte komma tillbaka till hösten. Hon tyckte att “då löste det sig på ett naturligt sätt.”

Jag vill förtydliga att grunden till vår förfäran, och i förlängningen anmälan, var inte enbart —– beteende, utan skolans sätt att hantera situationen. Något vi finner vara felaktigt. Att —– kunde misshandla L (och de andra barnen) flera gånger beror på att skolan inte har gjort sitt yttersta för att förhindra detta.