Personlig utveckling,  Psykisk ohälsa

6 år nykter

Imorgon är den viktigaste dagen för mig på hela året. Ja, den är viktigare än traditionella högtider och den är viktigare än både mina barns och min egen födelsedag. (Jag har alltid ett starkt behov av att se till att göra det jag kan för att inte bli missförstådd, så jag behöver poängtera att – nej, det betyder inte att mina barns födelsedagar inte är viktiga.)

Det här är en dag som är viktig ur den aspekten att det var den första dagen jag valde livet. På ett sätt var jag tvungen, men på ett annat sätt var det ett frivilligt val. Jag valde att fortsätta leva. Jag valde att börja läka och att göra allt i min makt för att utvecklas och vara en så bra människa som möjligt. För mina barn, men också för mig.

Varje år firar jag lite för mig själv. Det viktigt för mig att tänka på hur livet var före, vad det var som ledde till att 8 januari blev viktig och hur mycket som har förändrats sen dess.

Jag ser mitt liv lite som uppdelat i två delar. Före och efter. Före den 8 januari 2011. Och efter.

Livet före har jag egentligen inte så mycket minnen ifrån, det mesta är en enda röra av destruktiva beteenden och olika överlevnadsstrategier. Jag vet att jag ofta klumpar ihop allting till ett enda mörker och det kan låta som att jag bara var med om skit tidigare i mitt liv. Men visst har det funnits situationer och händelser som har varit riktigt bra, även innan den 8 januari 2011. Ungarna kom, exempelvis. Periodvis har jag varit glad och lycklig, och har mått bra. Det är bara det att dessa lyckliga perioder är ganska bleka i jämförelse med de mörka delarna. Och mycket mörkt har det varit, det rör sig inte om någon enstaka situation, utan något återkommande och frekvent.

När jag föreställer mig mitt liv som en tidslinje, så finns det hundratals tillfällen som faller ner som en stor slägga och klappar till tidslinjen. Jag ser dem så tydligt, de tillfällen som har brutit ner mig.

De står ut, och de tar plats. Vissa är släggor och andra är mer som spikar, små, vassa och sitter hårt. Ytterligare andra har fungerat som smygande skuggor, har verkat harmlösa, nästan osynliga men har ändå funnits där under lång tid och sakta men säkert förgiftat allting.

Där har jag sedan försökt navigera mig framåt i min ovisshet och okunskap. Försökt leva livet så normalt som möjligt och överleva så gott jag kunnat. Man kan säga att jag misslyckades ganska stort med det normala livet. Överlevde gjorde jag, och ibland undrar jag hur. Men jag skadade mig själv och min familj medan jag överlevde och misslyckades med ett normalt leverne. Främst genom min alkoholkonsumtion och allt vad det innebar.

Obearbetade trauman, konstant supande, djup depression, oförmågan att hantera några som helst känslor, överdrivet stressigt jobb och behovet av att visa den duktiga flickan för världen, resulterade givetvis i en enda stor krasch. 8 januari 2011. Det var min första nyktra dag. Det var egentligen då mitt liv började. Trasig som fan var jag, sjuk på så många olika sätt, men det var första dagen på mitt liv. Den första dagen jag levde och ville leva.

Imorgon är det årsdag. 6 år nykter.

Jag betraktar och benämner mig som nykter alkoholist och jag skäms inte längre för att säga det högt och tydligt. Etiketten i sig är inte viktig för mig. Jag vet hur jag var, hur jag tänkte och hur jag betedde mig då, och jag vet hur jag är nu.

Men precis som det är viktigt för mig att fira och att minnas den 8 januari, så är det viktigt använda en etikett som av samhället ses som ful och hemsk. För det är inte alltid så att en har förmågan att välja vilken etikett en hamnar under, och det är ytterst sällan alla som samlas under en etikett har de stereotypa dragen.

Det är ganska roligt att se folks reaktion när jag kastar fram “nykter alkoholist”. Ibland skippar jag ordet nykter bara för att se hur folks ansikten blir vita av chock. Men oftast är mitt syfte att informera och få folk att tänka lite längre än sina egna förutfattade meningar.

Imorgon tänkte jag prova att fira med en ritual, med offergåvor och allt (Nej! Släpp de tankarna direkt. Inga levande offer). Jag letar efter olika sätt att fira, något som passar mig och något jag kan göra till en tradition. En tradition finns på plats redan. Jag bloggar och mal på om min årsdag.

Det är lite kul att se hur reflekterandet har förändrats med åren.

2012 ville jag gärna inte vara öppen med hur det låg till. Luddigt. Men jag skrev två inlägg. Det var väl meningen att det skulle bli tydligare.
https://www.kirsi.se/2012/01/08/ett-annat-ar/
https://www.kirsi.se/2012/01/08/tankar-om-beroenden/

2013 var jag fortfarande luddig i mina ordval. Det gick inte alls bra att publikt koppla ordet alkoholist till mig.
https://www.kirsi.se/2013/01/07/8-januari/

2014 förstod jag hur viktig dagen är för mig. Jag var också bekväm med att uppmuntra andra att välja bort alkohol, vissa mer aggressivt än andra… hoppsan.
https://www.kirsi.se/2013/01/07/8-januari/

2015 hade jag fått upp ögonen för hur djupa spår mina skadliga beteenden hade satt i barnen. Då blev det också viktigare för mig att ärligt och öppet benämna mig som nykter alkoholist. För att kunna förklara för barnen att det fanns orsaker till varför jag inte var den föräldern jag borde ha varit när de var mindre, för att kunna be dem om förlåtelse och kunna vara ärlig mot dem och i handling visa att jag aldrig mer kommer att vara en så dålig förälder som jag var när jag drack.
https://www.kirsi.se/2015/01/08/nej-2/

2016 var min PTSD uppe och härjade, så jag mådde skit och skrev inget just vid årsdagen. Däremot skrev jag ett inlägg om femårsdagen två månader innan. Den är publicerad här:
https://www.kirsi.se/2016/12/04/gamla-inlagg-fran-en-annan-blogg/

Livet efter. Det här är jag nu.

Det som var före hade sitt syfte, men det betyder ingenting längre. Jag personligen har inte behov av att dra runt på de erfarenheterna. De är inte en del av mig, men ändå något som är så viktigt att föras fram.

Jag är stolt. Inte över livet före, utan över livet efter. Stolt över min resa, över min nykterhet och över den människa jag har blivit för att jag valde att leva.

2017 sitter jag här med min etikett och säger att så här är det, det här har hänt, så här har jag varit.

Denna etikett är inte annorlunda än de andra etiketterna jag sitter med. Jag tänker inte hyscha med att jag är alkoholist (var det någon som svimmade nu när jag skippade ordet nykter?)

Jag döljer inte mina andra etiketter heller, utan försöker i den mån jag kan, slåss för att förändra allmänhetens syn på oss som inte riktigt passar in i det som klassas som normalt.

Det kommer att bli motstånd för den som försöker att uttala sig nedlåtande om mig, vare sig det är på grund av etiketten nykter alkoholist, socialfobiker, ensamstående, sjukskriven, bipolär, kvinna, tjockis, crazy person, arbetslös, foliehatt, jävla hippie, fattig, utmattad och allt vad det är.

Så.

Vad har du för fördomar om alkoholister?

Tror du att barn inte tar skada av någons drickande för att hen dricker “städat”? Tror du att en person inte kan vara en rutinerad alkoholist vid 19 års ålder? 24 då? 30? Tror du att man måste vara oförmögen att sköta sitt jobb för att klassas som alkoholist? Tror du att så länge man inte dricker starksprit dagligen, så är det lugnt, ingen risk för alkoholism där inte? Eller kanske att om man håller sitt drickande till helgerna, så är allt lugnt? Jag är jätteledsen, men sannolikheten är stor att du i så fall tror fel.

One Comment

  • Carina

    Har inga ord för att beskriva hur bra jag tycker det här är Kirsi. Men du förstår vad jag vill förmedla. Tack ❤️

Leave a Reply to Carina Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.