Vad är det här för skitdag då?
by Kirsi on April 23rd, 2013
filed under Total förvirring
Igår kände jag mig ensam och ledsen. Igår planerade jag att idag skulle det vara en bra dag. Idag skulle jag uträtta en massa saker. Ringa några samtal, ta en promenad, kolla upp det här med motionssim, läsa lite nyttiga saker och kanske städa en skvätt. Pläh. Så gick det inte. Ångesten började komma innan jag ens stigit upp ur sängen.
En halv kopp in i morgonkaffet fick jag ett samtal om att nå ungjävlar har varit elaka mot Andrea. Igen! Vad är det som gör det så svårt för ungarna att bete sig som folk? Varför är det så jävla svårt för skolan att få stopp på mobbandet? På senaste mötet med rektor och lärare sas det att vi behöver jobba med hennes självkänsla hemma, så att hon inte tar så illa vid sig av alla småsaker. Efter det mötet har det, vid kontakt med andra föräldrar, framkommit att (minst) två andra barn i klassen blir illa behandlade och mår så dåligt att även de har haft likadana kontakter med trygghetsteam och rektor. Precis som vi och Andrea har haft. Ett av de här barnen bråkade mycket med Andrea en period. Efter samtal med föräldern undrade barnet varför det inte kunde vara elakt mot Andrea på samma sätt som resten av klassen var. Där ser man. Det är inte bara Andrea som överreagerar!! Sedan den tumulten har det varit bättre i skolan. Andrea har kommit närmare ett par tjejer och de verkar trivas riktigt bra ihop. Så bra att Andrea inte längre vill byta skola, eftersom hon nu har några vänner. Menmen, nu är det två olika ungar som har varit på henne igen. En kastade en matkniv på henne i matsalen i förra veckan. En annan spottade henne i ansiktet och kastade sand på henne igår… Vad trött jag blir.
Nå. I och med det så missade jag mina telefontider. Tappade suget på att faktiskt ta tag i saker. Nu vill jag mest gråta. Eller bara lägga mig. Kanske skulle jag läsa lite? Eller kolla på New girl och bli lite glad? Eller… Acceptera att det är en skitdag och åka till syrran och titta på hennes krokusar. Det ska jag göra.
För mycket måndag
by Kirsi on March 19th, 2013
filed under Det otäcka inre
Gårdagens måndag har dröjt sig kvar idag. Vilket skit.
Jag märkte redan i söndags att måndagsångesten har återkommit. I princip hela den senare delen av min sjukskrivning har jag varit befriad från den känslan. Ångesten över måndag och det automatiska ogillandet av både känslan och dagen hängde kvar i flera månader efter att den verkliga orsaken till ångesten (dvs jobbet) var undanröjt. Sedan dess har den hållit sig borta nästan helt och bara återkommit lite svagt med ojämna mellanrum, som för att påminna mig om att måndagar fortfarande existerar. Och nu är den alltså tillbaka med full kraft.
Jag kan inte låta bli att se ett samband med att jag har börjat arbetsträna. Själva arbetet är inte jobbigt eller stressfullt på något vis. Och innerst inne tycker jag bra om att vara där och peta med blommorna. Rent logiskt är fyra timmar i veckan, fördelat på två omgångar, inte mycket alls. Rent logiskt borde dessa fyra timmar inte kännas speciellt mycket, men det är otroligt ansträngande ändå. Det tar så mycket kraft att vara social, trots att samspelet mest består av ett par korta kaffestunder i veckan. Otroligt mycket energi går åt att ens passa tider. Måndagens två ynka timmar tillsammans med onsdagens lika betydelselösa timmar upptar ändå hela veckans dagar och timmar.
Stressen tar ut sin rätt. Jag är stressad. Mycket stressad. Jag känner igen signalerna. De har varit här förut. Jag kan inte andas. Måste verkligen anstränga mig för att komma ihåg ta djupa andetag. De korta ytliga andetagen som kroppen spontant vill ställa till med är inte till någon nytta. Ungarna undrar varför jag suckar hela tiden. Jag suckar inte, jag försöker andas.
Jag är irriterad hela tiden. Det finns ingen stubin. Inget tålamod med något. Minsta motgång eller oförutsedd händelse vill framkalla ett vredesutbrott. Eller uppgivet snyftande. Tröttheten ligger som en dimma över hela tillvaron. Skulle behöva sova hela tiden. Jag har svårt att somna och när jag lyckats är sömnen precis som andningen, kort och ytlig.
Ångesten bor i bröstet igen. Den sitter där och påminner mig om sin existens hela tiden. När måndagen började igår kände jag att ångesten hindrade mig från att orka åka till växthuset och vara social. Jag ville inte ge efter för den känslan direkt, utan funderade en lång stund på om jag skulle sjukanmäla mig eller inte. Blev påmind om att det enda kravet var ju att dricka kaffe och ha roligt. Jag funderade på det. Kom ihåg att jag också fått förklarat för mig att det finns inga krav på mig. Men det stämmer ju inte.
Det finns massor av krav. Det krävs av mig att jag ska uttala någon typ av hälsningsfras när jag stiger in i växthuset. Det krävs av mig att svara på frågor om mående och annat. Det krävs av mig att jag ska delta i de samtal som är riktade till mig. Jag måste också ställa frågor om de arbetsuppgifter som tilldelas mig… Dessa är naturliga och självklara små saker som normalt fungerar automatiskt och helt utan ansträngning, blir till stora obestigliga krav när ångesten och stressen har tagit över. Jag klarade inte av att ta mig utanför dörren igår.
Jag var fast besluten om att jag inte ska justera några tider, utan ska stånga på tills allting flyter på bra. Jag vill ju inte sluta gå till växthuset. Jag vill kunna vara där mer. Fler timmar åt gången. Fler dagar i veckan. Jag vill lära mig. Jag vill få en uppgift. Ha ett syfte. Jag vill inte låta några futtiga timmar stå i vägen. Men nu… Med den här ångesten, funderar jag på om jag inte ska behöva ompröva min inställning. Kanske måste jag backa.
Jag inser nu också att utöver dessa fyra timmar av växthusvistelse har jag tagit på mig alldeles för mycket att göra “på fritiden”. Händelserna är inte jobbiga i sig och de kommer inte tätt inpå varann, men de ställer fortfarande krav på mig. Det finns tider att passa och sociala normer att upprätthålla. Kanske måste jag backa från dem också, från alla aktiviteter som i grunden är helt frivilliga. Tandläkarbesök och sådant djävulskap kommer jag inte undan.
Nu kommer jag ihåg hur svårt det är att få in positivt tänkande när helvetet kommer krypande.
Morrn!
by Kirsi on September 18th, 2012
filed under Det otäcka inre
Oj, titta här! Vintersyndromet. Kirsi vaknar aptidigt och vill inte sova mer utan går upp och sätter sig med en (fem) kopp kaffe och lite tända ljus. Levande ljus ska visst främja kreativitet.
Jag vaknade av att jag frös. Sovrumsfönstret står öppet som standard och AC:n var på. Svinkallt! Älskling svettas och vi andra fryser. Jag ville inte sova mer. Orkade inte sova mer. Jag är så uttråkad. Och rastlös och orolig. Så… vad ska jag göra fram till 7 nu då?
Varför är jag alltid så orolig? Det kommer liksom naturligt. Allt som är lite konstigt ger en klump i magen. Jag kan inte slappna av och även när jag anstränger mig för att inte tänka eller intalar mig själv att allt kommer att vara bra, så finns känslan av oro där. Igår var jag tvungen att ta ångestdämpande för första gången på länge. Jag hade bara en så envis känsla av att något hemskt skulle hända så att jag inte kunde slappna av alls. Som klockan på tåget somnade jag av tabletten och sov hela förmiddagen. Var fick jag klockan och tåget ifrån, kan man fråga sig. Jo, det är såhär att jag har för mig att det finns en liknelse för det där fenomenet att något alltid följer en specifik handling. Finns det inte? Jag har ingen aning om vad det är, men känslan av att det har något med klockor eller tåg att göra, så jag byggde ihop en mening bara. Det verkar som att huvudet inte fungerar så bra klockan fem på morgonen. 
Nå, sov hela förmiddagen… På eftermiddagen var det utvecklingssamtal på skolan. Det tog bara en halvtimme, men under den tiden försvann all min kraft. Gårdagen var precis en sådan dag då jag bara borde ha legat och isolerat mig från omvärlden. Precis som klockan och tåget, jag hade så mycket oro i kroppen så det är klart att jag mår hundra gånger värre när jag är ute och beblandar mig med folk. Efter mötet fanns det bara mörker. Den så bekanta orkeslösheten kom, depressionen var på besök och ilskan och irritationen tog över helt.
Ångest btw. Jag tror att det är jättelänge sedan jag kände av den där riktigt besvärliga ångesten. Jag tror. För att jag litar inte speciellt mycket på mitt minne. Jag kan inte riktigt minnas när jag hade känslor av ångest eller rena ångestattacker. Så jag tror att det var länge sedan. Kan visserligen ha varit rätt nyligen ändå, jag vet inte. Vi säger att det var länge sedan, för att det var länge sedan jag tog antiångesttabletter. Och för att det känns riktigt bra att tro att det var länge sedan ångesten var på plats.
Nu var det ju helt nödvändigt att jag deltog i mötet på skolan, men det finns fler liknande tillfällen. Varför har jag inte lärt mig att jag ska hålla mig borta från ställen där jag behöver vara trevlig och prata med folk när jag mår på ett visst sätt? Varför är det först efteråt jag ser mönstret så tydligt? Här kommer också frågan: vad är det jag ska fokusera på, att lära mig att urskilja de tecken som tydligt talar om när jag bör isolera mig helt en dag eller två (hur det nu ska gå till med tanke på att de alltid varierar) eller att lära mig att bortse från ett litet dåligt mående, bita ihop och vistas bland folk och sedan lära mig att hantera det större dåliga måendet som följer?
Jag tror att hela min rehabilitering går ut på att lära mig att behärska det senare alternativet. För att logiskt sett så borde jag vara redo för det nu, efter närmare två års terapi och återhämtning. Well, jag är inte redo för det. Jag har ju inte lärt mig hantera mitt mående än, inte så mycket som jag behöver. Jag har blivit bättre på det, men fortfarande är det i stort sett att jag antingen ignorerar mitt mående, de gånger jag tydligt ser måendet och mönstret med det, eller så ger jag upp helt (nästan helt) och väntar på att det ska vända. Jag tänker mig att det måste finnas någon mellanväg där. Borde det inte finnas det? Oavsett, så kommer jag inte lära mig att hantera något så länge det finns delar i mitt liv som ständigt motarbetar hela min kamp.
Blomman för dagen? Ångesten för dagen…
by Kirsi on August 14th, 2012
filed under Blommigt, Det otäcka inre
Sjunker och sjunker. Depressionen vill trycka ner mig. Lite i taget, som en hammare som envist bankar ner en spik. Det är mörker och ångest överallt. Jag vill ge upp.
Jag tänker på hur bra jag har mått. Hur mycket energi jag hade och hur stark jag kände mig. Jag vill tillbaka dit. Jag vill känna så igen. Den känslan, den styrkan finns kvar, där på insidan. Den försöker ge ljud ifrån sig, höras och synas. Men depressionen döljer allt det där, vill tysta ner och täcka över. Det pågår så mycket konflikter i huvudet. Och i bröstet. Depressionen försöker utplåna välmåendet och styrkan. De slåss tillbaka med all kraft. Just nu leder depressionen…
Var kommer det här ifrån? De naturliga svängningarna som kommer med bipolärt är bara en orsak. Det finns fler. Det blev för mycket med rehabiliteringsaktiviteten. Tre dagar i sträck förra veckan. Fyra dagar denna vecka och den enda lediga dagen hade jag reiki inbokat. Något att göra, någonstans att befinna mig varje dag. Det blev för mycket. Det blev för stressigt. Kroppen orkade inte det. Jag orkade inte det.
Jag tror också att det där perioden av lycka, glädje och styrka jag hade nyss öppnade några nya dörrar. Jag mådde tillräckligt bra, jag har bearbetat de delarna av mitt förflutna som har kommit upp. Nu är det visst dags för nya. Det sägs att hårt undanträngda, nedstoppade känslor ligger i lager. De kan bara bearbetas genom att skala av ett lager i taget. Nu är det dags för nästa lager. Jag vet inte än vad det är, men insikten kommer väl så småningom.
Jag försöker hänga kvar vid det bra. Jag tänker mycket på den där drömmen jag hade. De djur som fanns med i den. I vissa kulturer anser man att varje människa har ett eller flera så kallade totemdjur, som bland annat kan uppenbara sig i drömmar. Nu vet jag inte om anledningen till att jag såg både vesslan och skunken i drömmen betyder att de är just totemdjur men jag bad syrran kolla upp betydelsen av de djuren, hon som har en bok om just detta. Boken var borta men hon googlade fram detta.
Vessla – Observation, känslighet och skarpsynthet. Ingenting är som det ser ut. Det är bara en illusion. Ofta ser vi bara på ytan. Vi behöver lära oss se mellan raderna. Alltså gå djupare i oss själva. Allt är en sorts kommunikation. Vem är vi egentligen? Vad är det vi säger till varandra. Befria dig från illusionen och du kommer att uppleva det verkliga.
Skunk – Ära, stolthet och självrespekt. Vi är alla skapade av Universum. Allt för ofta väljer vi att stå svaga och kraftlösa istället för att inse det vi verkligen är, nämligen starka, kraftfulla och skapande. Låt ingen övertyga dig om något annat!
Källa: http://rydalsesoteriska.webs.com/andligaguiderochvsen.htm
Visst är det fint att tolka min dröm enligt detta. Det passar ju in så bra då! Det är ju precis det här jag har sysslat med. Och jag försöker hålla kvar vid det.
Men det är så jobbigt med depressionen, med ångesten. Jag måste anstränga mig för varje andetag. Jag orkar knappt andas. Och nu måste jag göra det igen. Ta ett andetag. Och igen. Igen.
Jag sjukanmälde mig igår. För att jag orkar inte gå dit. Kom överens med min rehabiliteringskvinna att vi tar bort alla mina aktiviteter den här veckan. Jag ringde nyss och avbokade min tandläkartid. Jag orkar inte gå dit. Jag orkar inte vara vaken nu och ska jag kunna sova nu kan jag inte ha något inbokat imorgon bitti.
Jag orkar inte acceptera känslan. Inte uppmärksamma eller bekräfta den. Jag orkar inte vara kvar i den.
Jag behöver ha något. Göra något. Köra iväg. Bort, bara bort. Skaffa en ny tatuering. En whiskey…
Bloggutmaning
by Kirsi on May 14th, 2012
filed under Musik
Jag har visst blivit utmanad av Katja, som har en mycket snyggare cykelhjälm än jag. Jag vet inte riktigt reglerna för bloggutmaning, om det finns några, men jag svarar väl på frågorna i alla fall.
1. Vilket rum i ditt hem tycker du bäst om och varför?
Köket. Jag tycker om köket för att här finns kaffeapparaten, det är ju här jag har mitt kaffe. Och min dator. Här kan jag sitta i lugn och ro, och blicka över de vackra blommorna på balkongen. Här är det enkelt att variera utseendet och känslan, det är bara att byta dukar, tabletter och ljus. Just nu är det nytt, grönt och glatt!
Jag tycker om att laga mat, och här finns ju ingredienserna. Jag tycker om fina burkar och lådor. Här finns det burkar och lådor. Och ja, doften av kaffe. Här är den starkast. Mest frestande.
2. Hur vill du ha det när du är gammal och grå?
Harmoniskt. Jag längtar efter det lugn som jag inbillar mig att jag ska ha när jag är gammal. Bara lugnt, fint, lyckligt och mysigt. Harmoniskt. Jag hoppas att den när harmonin kommer snart. Jag är ju lite gammal, fast jag inte är så jättegrå. 
3. Vita väggar eller mönstrade tapeter?
Mönstrade tapeter! Definitivt! Jag vill ha mönster och livligt. Annorlunda. Vitt är trist. Ljust är trist. Här i köket är det bara bården med olivkvistar som livar upp, men för det mesta är det bara trist. Beiget, eller grått.. Jag kan inte riktigt se vad färgen är. Det enda som finns på det ljusa fula är en massa kladd och smuts. Det får väl gå för mönster det. Jag längtar tills vi har ett hus och kan måla och tapetsera så mycket vi vill!
4. Vilken är den vackraste människa du känner?
Min gubbe och min gumma. De är så vackra att jag skulle kunna gråta.
5. Berätta om någon gammal ungdomsidol du haft!
Vad har jag haft för idoler i min ungdom? Åh, Luke Perry! Så jäkla snygg var han ju!
6. Vad är en bra låt?
Den har djup och lite riv i sig. Rockig och tung. Och med en mycket tilltalande text. Den ska skjuta ända in i själen och fungera precis lika bra när man är arg, som när man är glad och sprallig.
Deliver us (In flames) är just en sån låt. Förutom den riktigt bra texten, har den ett underbart trumspel. Lyssna till trummorna nästa gång du gör låten. De lättar depressioner. Delight and angers (In flames). Thought I was unbreakable, but this is killing me… Behöver jag säga mer? Please heal me… na na nan naa… Min nya favorit är You´re gonna go far, kid (Offspring). Lite svordomar går alltid bra ihop med ilska. En låt som heter Nightmare (Avenged sevenfold) måste ju vara bra. Den här ger energi! Och trummorna då… Bara jättebra!
Jag kanske borde börja spela trummor. Tänk att få banka ur sig all ångest och alla aggressioner.
7. Vilken är den finaste presenten du har fått?
Men åh, är det inte så att varje present man får är den finaste just när man får den? Nu skulle jag ju säga att det är morgongåvan jag fick av älskling. Så underbart fint smyckesset. Världens finaste!
8. Vilket är ditt favoritplagg?
Mina linnen med spetskant. Jag måste dock ha dem ut och in för att de ska vara riktigt bekväma. Lappen skaver nämligen nå fruktansvärt. Den är fastsydd så jävligt också, så jag tror inte att man får bort den som man sprättar ens. Jag har inte orkat försöka.
9. Om du fick välja att bli fotad av någon känd fotograf, vilken som helst, vem skulle du välja då?
Jag vet inga kända fotografer. 
10. Vilken är din favoritstad?
Oj. Hmm. Västerås?
Jobb?
by Kirsi on March 22nd, 2012
filed under Det otäcka inre
Nej. Ångest. Fan. 
Knäckebrödssmulor
by Kirsi on March 9th, 2012
filed under Det otäcka inre
Slut på mjölk, slut på kaviar och knäckebrödssmulor överallt. De små jäklarna smyger sig in överallt.
Jag hade tänkt att inte ta en nattkaffe idag, trots att alla fingrar längtade till tangentbordet. Om jag skulle orka, när datorn blev ledig, så skulle jag bara skriva lite kort. Utan kaffe. Ha! Att jag ens försökte intala mig att det går att skriva utan kaffe. Vem kan syssla med sådana dumheter?
Jag har varit död idag. Orkeslös. Tom. Deprimerad. Det är bara ångesten, som tycks gilla mig väldigt mycket, som har gett sig tillkänna. Hela världen har varit dimmig. Det är en tjock dimma, som jag inte kan se igenom.
Det är illa nu, väldigt illa. Jag har varit deprimerad i två-tre veckor. Jag orkar ingenting. Jag missar tisdagsteman, glömmer bort att ringa affektiva de få korta stunder de har telefontid. Jag orkar inte ta mig för saker som jag borde göra. Saker som skapar stress och panik, något som skulle försvinna om jag orkade ta tag i dem. Jag orkar inte handla, jag orkar inte klä på mig, eller borsta håret. Jag måste tvinga mig till varje liten grej. Något jag senare får betala för. Kostnaden är total utmattning.
Oftast försöker jag inbilla mig att jag inte alls är det, att jag mår bra. Stundtals tror jag på det också. Jag försöker förtränga, jag försöker må bra och vara glad för att jag vill inte må dåligt, men också för att det känns som att omgivningen förväntar sig det. Att jag ska må bra. Är det så?
Jag gråter ofta. Jag är alltid mer eller mindre tårögd känns det som. För att de, gråten och känslorna inte får plats. Något måste komma ut. Det är inte längre gammalt skit som har gnagit på länge och ätit slut på all kraft. Nu är det akut. Igen. Som i höstas, som för ett år sedan. Kraschen, undergången kommer näst. Snart.
Jag orkar inte. När ska jag få vila? Utan att känna skuld. Utan att vara tvungen att fixa med allt. Tamejfan allt, känns det som. Fixa. Hålla reda på. Styra upp. Peta och tjata. Jag orkar inte! Jag orkar heller inte leta efter orsaker och kartlägga allt, för att redovisa för försäkringskassan, läkaren och kuratorn. Jag orkar inte försöka förklara, berätta hur det är. Ingen förstår ändå. Ingen fattar att det varierar så kraftigt att jag knappt hänger med själv, men att det ändå är samma sak hela tiden. Om och om. Jag hittar inte de beskrivande orden. Kaos, ångest och helvete verkar inte vara beskrivande nog. Det känns som att ett nytt sammanbrott kommer när som helst. Jag är livrädd för det.
Delegera, låt andra göra saker som måste göras. Stressa inte. Släpp onödig oro, vila och slappna av. Så säger min reiki-kvinna. Yeah, right! Det är inte så enkelt. Det funkar inte. Jag har försökt, tro mig. jag har förresten inte fått gå på reiki på flera, flera veckor. Det går sjukdomar i reikifamiljen, så jag får inte komma dit. Jag börjar dock undra om det inte handlar om att det har skitit sig med klänningen… Men jag orkar inte panika om det nu.
Javisst kan jag le, prata och vara allmänt social. Även om det bara gör ont när demonerna skriker innanför. Eftersom jag inte kan låta dem vara synliga, så verkar det som att allt är okej. Om jag bryter ihop in public så måste jag ju förklara. Varför, hur, vad, huh? Jag orkar inte förklara, jag vet inte, det är detsamma som alltid är och alltid kommer tillbaka. Varför kan inte det accepteras? Ibland har jag accepterat det. Ibland är jag förtvivlad.
Visst har jag bra dagar också. I fredags, då märkte både älskling och dottern att jag var glad. Ärligt glad, helt från hjärtat. Sonen var för upptagen med att ta igen sig på Youtube att jag inte hann märka. På lördag var det borta. Igår var bra. Eller, det blev bra till slut. Motvilligt gick småjävlarna med på att ta kafferast och låta mig ha en fin kväll. Sonen hade innebandymatch och han gjorde matchens första mål! Det var hans andra mål någonsin, och jag var (är) så stolt att jag nästan började gråta. Fortsatte kvällen med en lång kaffe hos en god vän. En bra kväll och ett utmärkt exempel på att ibland har yttre påverkan en positiv effekt. Den inre, spontana glädjen är dock behagligare. Mer tillfredsställande, för den har jag ju producerat alldeles själv. Som i fredags.
Jag ska gå och lägga mig i mitt hav av knäckebrödssmulor igen.
Vilket helvete
by Kirsi on February 15th, 2012
filed under Små irriterande saker
Helt åt helvete är vad det är idag.
Vaknade vid 10. Panikade över att ha sovit så länge (där sket det sig med föreställningen om att det inte gör något om jag sover länge). Pratade med syrran och blev bara jätteledsen. Ångest. Tog tabletter och gick och la mig. Kunde inte somna, trots tabletterna som alltid får mig att däcka annars.
Trösthandlade lite på tradera. Gick tillbaka till sängen för att glo på serier som har blivit riktigt tråkiga. Försökte somna, helt utan framgång. Låg i timmar. Trist. Ångest.
Skulle ha gått på nån bipolärkurs idag. Orkar fan inte nåt sånt idag.
Fixade kaffe och sitter nu här och tycker att allt är ett helvete. Nå, jag har iaf hittat ett par orsaker som utlöste ångest den här gången. Vi får se hur det blir nästa gång.
Det heter visst fredagsmys
by Kirsi on February 3rd, 2012
filed under Så underbart
Jag har spenderat större delen av dagen med magont och några tons tyngd på bröstet. Den direkta följden av ångest såklart.
Men det försvann här under eftermiddagen (Och nu när jag tänker på det så börjar det komma tillbaka. ). Ungarna kom hem och var sådär glada och spralliga, som är mysigt på fredagen (samma beteende på onsdag är inte alltid lika mysigt). Gubben blev så lycklig över headsetet som vi köpte till honom i födelsedagspresent. Han var så glad att han hoppade runt. Och berättade att han är så glad att inte kan låta bli att hoppa runt. Sötnöten.
Idag hade han kalas också. Eller party, som det heter när man har fyllt 11. Han hade bjudit sina närmaste kompisar och hela gänget satt och spelade Xbox i två timmar. Det var knappt så de hann fika. De presenter som kompisarna gav var väldigt uppskattade. Nu har jag en lycklig son.
Jag hämtade hem gumman från sin kompis. Sedan dess har tjattermaskinen gått oavbrutet, så klart. Jag undrade lite om hon inte kunde koka kaffe till mig, och förväntade mig att jag skulle få ett nekande svar. Men inte då, hon satte igång med fixandet. Jag berättade hur hon ska göra, och hon gjorde. Det är snällt det.
Hon är så fin och go, min gumma.
Det är så skönt att ha dem hemma. Jag blir så glad av att ha dem här, så att jag får ta hand om och mysa med dem. Imorgon är det dessutom melodifestivalen. Det betyder ju någon typ av bakverk och stormys i soffan! Det är väl en tradition som vi delar med många andra. Något som jag (och även ungarna tror jag) uppskattar väldigt mycket. Tidigare har jag inte alls velat titta på melodifestivalen, men när ungarna började intressera sig för det, så har det vuxit fram även hos mig.
Det känns bara så fint nu.
Mest sorg…
by Kirsi on February 2nd, 2012
filed under Det otäcka inre
Ja, jag visste att den skulle komma idag. Sorgen. Den tog med sig sina kompisar, ångest och panik också. Trevligt kalas det här du… Jag förväntade mig inte att den skulle vara såhär kraftig. Jag förväntade mig inte att det skulle vara flera objudna gäster.
Jag försöker att ignorera dem. Har pratat med dem och bett dem att gå, men de lyssnar inte. Som vanligt. De bara förstör.
Jag borde baka inför kalaset imorgon. Varför ska dåliga dagar alltid komma när jag måste göra något, speciellt när jag måste fixa inför kalas.
Inte hittade jag mina köksgardiner heller.
Ska nog återgå till sängen och fortsätta den drömmen jag hade nyss, där jag hittade en stor bunt med femhundringar i uttagsautomaten…
