Kaffemonster

Can you hear the thunder?

Det blir alltid en chock när måendet plötsligt dalar och nedstämdheten är ett faktum. Varje gång. Varför är du här nu igen? jag som har mått så bra! Jag som har kommit så långt, så wtf?

Som så många gånger förut, byttes den där härliga glädjen ut mot skit. Väldigt plötsligt. Som en blixt från klar himmel. Zap! Håll dig nere en stund, din jävel… Igår mådde jag så bra. Jag var lycklig över livet, glad för att vara jag och jag njöt över att känna så mycket kärlek till allt och alla. Imorse, när jag stod vid balkongdörren och väntade på att vattnet skulle koka, märkte jag att det fanns ingen förtjusning över mina nyutslagna vallmon. Tidigare morgnar har jag känt en tydlig lust att dokumentera det vackra röda med kameran. Inte idag. Idag fanns bara likgiltighet. Det dröjde till strax efter frukost innan sorgen började ge sig till känna. Ångestdemonerna var snabba att följa.

Så mycket besvikelse. Känner mig helt lurad. För jag har ju varit så lycklig på senare tid. Säkert lite manisk, men vem fan bryr sig? Jag har varit glad, lycklig och väldigt harmonisk. Jag har mått jättebra och jag vill inte nedvärdera mitt välmående genom att tillåta en sjuksdomsstämpel på det. För nedvärderat, det blir det omgående när det ska antydas att jag har ju faktiskt en diagnos. Är min glädje och lycka mindre verklig bara för att en (nå, ett par) läkares perspektiv är att det finns sjukdom inblandat? Är det mindre värt? Du är inte glad, du är manisk. Get back in line! Min läkare antydde att mina nya kostvanor är ett resultat av mani. Jag är dock ganska säker på att det verkliga välmåendet kom efter jag ändrade kosten.

Den inställningen gör mig så arg och ledsen. För jag är inte min diagnos. Min diagnos är en etikett som andra har gett mig, inte så mycket för min skull som för deras skull. Det fanns en tid då det fanns en tröst i diagnosen. Jag kunde peka på en orsak till mitt dåliga mående. Det fanns en tid då jag blev hjälpt av mediciner. Nu är det annorlunda, nu ser jag hela min hälsostatus på ett annat sätt. Diagnosen är inte längre en del av min identitet. För att vara helt ärlig, så tror jag inte riktigt på diagnosen längre. Nu menar jag inte på så sätt att jag förnekar det faktum att mitt mående är bipolärt. Inte heller har jag någon som helst avsikt att förringa andra människors kamp med sin psykiska hälsa. Varje individ vet själv hur den mår och vad som är till nytta eller skada för den. Min åsikt är att varje persons upplevelse om det egna måendet ska alltid tas på allvar, utan att döma och utan att generalisera.

En textrad ur Fall out boy’s Centuries snurrar runt i huvudet: “No it’s nothing wrong with me”. Det är så jag känner. Det är inget fel på mig. Jo, ibland är jag crazy happy, ibland mår jag så in i helvete dåligt. Ibland har jag ångest av varierande grad och ibland är jag rädd för att gå ut. Jag har ingen stresstolerans och måste alltid vara beredd på att justera planer för att måendet kan komma i vägen. Men det är inget fel på mig. Det är såhär jag fungerar. Och jag är ganska övertygad om att den största anledningen till att jag fungerar såhär, är att jag har spenderat en hel livstid med att försöka passa in i förbestämda fack, som inte är gjorda för mig. I flera decennier har jag lagt mina egna känslor och behov åt sidan för att rätta in mig i de led som samhället förväntar sig att alla ska vara i. Nu när det är uppenbart att jag inte längre klarar av att sitta i de trasiga lådor som har etiketten “normal” och/eller “accepterad”, så måste jag få sjukdomsstämplar i pannan…

Det värsta med allt det här är den där jävla besvikelsen som nu tar upp hela tillvaron. Jag tyckte mig ha hittat ett bra tempo och jag trodde verkligen inte att jag skulle dippa så här tydligt. Jag hade skapat mig en bild av hur jag vill känna och må, och jag hade intalat mig att det var så det skulle vara i fortsättningen.

Jag vet att det här går över, jag kommer att må bra igen. Kanske senare idag eller imorgon. Kanske om ett par veckor. Kanske om någon månad.

Min klänning är visst bakochfram.

vallmo

3 Comments

  • Katariina Christensen

    There is nothing wrong with you
    Läkare har många åsikter, men det innebär INTE att dom har rätt… keep on going girl, du är på rätt spår kosten & näringen du föder dig själv med ger balans både invändigt och utvändigt, låt processen du startat fortsätta… jag hejar på dig

  • Vidde

    Det värsta som finns är när folk tror att de vet hur man fungera. Som om det var enkelt. Som om man är en robot som följer ett strikt mönster.

    Varje depression är sin egen, och bara för att man har en diagnos är det väl inte säkert att varje depression och varje glädjeyttring beror på den. Det kan ju vara så att man blir gladare och mer aktiv för att solen skiner?

    Det gör väl heller ingenting om det nu skulle vara sjukdomen som spökar, eller? Den är ju där. En del av dig. Inget att gräva ner sig i.

    Däremot tycker jag läkare gör fel om de inte lyssnar klart och tar reda på om det verkligen är ett skov eller om det är något annat. Bara för att man har en diagnos är man ju fortfarande en komplex människa.

    Sa hon som inte har någon diagnos från läkare…

Leave a Reply

Your email address will not be published.

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.