Igår mådde jag bra
by Kirsi on March 13th, 2013
filed under Små irriterande saker
Det är tydligt hur snabbt allting kan förändras. Det är tydligt att mitt mående fortfarande är bräckligt och håller inte för påfrestningar. Inte ett dugg visade det sig.
Igår mådde jag bra. Jag hade kvar styrkan och glädjen. Jag kände mig osårbar. Med liv och kraft började jag skriva ett lyckligt blogginlägg om mina nya upptäckter. Sedan fick jag information om de otrevligheter som har inträffat på skolan igen. Jag fick veta hur dåligt Andrea mår över händelserna. IGEN! Alla mina bra känslor, hela mitt bra mående ersattes av oro, ilska, besvikelse och uppgivenhet.
Sedan dess har jag bara varit ledsen och trött på hela situtationen. Jag har ingen lust att skriva klart mitt glada inlägg. Jag orkar inte vara förstående och försöka se situationen från olika vinklar.
Funderade en stund på att gräva ner mig i depression och stanna hemma från växthuset idag. Men så hoppades jag att lite blommor och jord skulle få mig på bättre humör. Det gjorde det inte. Det vara bara löss och spindlar på varenda planta jag klippte. Massor och massor. Usch. Undrar om bladlöss kan bosätta sig på människor? Mot slutet av mina två arbetstimmar gick jag och tömde min hink med löss på komposten och på tillbakavägen halkade jag på en isfläck som hade gömt sig under snöhelvetet. Hinken flög flera meter och jag lade mig på backen. Nu har jag ont i handen, ryggen och höften.
Skitdag.
Blomman för dagen? Ångesten för dagen…
by Kirsi on August 14th, 2012
filed under Blommigt, Det otäcka inre
Sjunker och sjunker. Depressionen vill trycka ner mig. Lite i taget, som en hammare som envist bankar ner en spik. Det är mörker och ångest överallt. Jag vill ge upp.
Jag tänker på hur bra jag har mått. Hur mycket energi jag hade och hur stark jag kände mig. Jag vill tillbaka dit. Jag vill känna så igen. Den känslan, den styrkan finns kvar, där på insidan. Den försöker ge ljud ifrån sig, höras och synas. Men depressionen döljer allt det där, vill tysta ner och täcka över. Det pågår så mycket konflikter i huvudet. Och i bröstet. Depressionen försöker utplåna välmåendet och styrkan. De slåss tillbaka med all kraft. Just nu leder depressionen…
Var kommer det här ifrån? De naturliga svängningarna som kommer med bipolärt är bara en orsak. Det finns fler. Det blev för mycket med rehabiliteringsaktiviteten. Tre dagar i sträck förra veckan. Fyra dagar denna vecka och den enda lediga dagen hade jag reiki inbokat. Något att göra, någonstans att befinna mig varje dag. Det blev för mycket. Det blev för stressigt. Kroppen orkade inte det. Jag orkade inte det.
Jag tror också att det där perioden av lycka, glädje och styrka jag hade nyss öppnade några nya dörrar. Jag mådde tillräckligt bra, jag har bearbetat de delarna av mitt förflutna som har kommit upp. Nu är det visst dags för nya. Det sägs att hårt undanträngda, nedstoppade känslor ligger i lager. De kan bara bearbetas genom att skala av ett lager i taget. Nu är det dags för nästa lager. Jag vet inte än vad det är, men insikten kommer väl så småningom.
Jag försöker hänga kvar vid det bra. Jag tänker mycket på den där drömmen jag hade. De djur som fanns med i den. I vissa kulturer anser man att varje människa har ett eller flera så kallade totemdjur, som bland annat kan uppenbara sig i drömmar. Nu vet jag inte om anledningen till att jag såg både vesslan och skunken i drömmen betyder att de är just totemdjur men jag bad syrran kolla upp betydelsen av de djuren, hon som har en bok om just detta. Boken var borta men hon googlade fram detta.
Vessla – Observation, känslighet och skarpsynthet. Ingenting är som det ser ut. Det är bara en illusion. Ofta ser vi bara på ytan. Vi behöver lära oss se mellan raderna. Alltså gå djupare i oss själva. Allt är en sorts kommunikation. Vem är vi egentligen? Vad är det vi säger till varandra. Befria dig från illusionen och du kommer att uppleva det verkliga.
Skunk – Ära, stolthet och självrespekt. Vi är alla skapade av Universum. Allt för ofta väljer vi att stå svaga och kraftlösa istället för att inse det vi verkligen är, nämligen starka, kraftfulla och skapande. Låt ingen övertyga dig om något annat!
Källa: http://rydalsesoteriska.webs.com/andligaguiderochvsen.htm
Visst är det fint att tolka min dröm enligt detta. Det passar ju in så bra då! Det är ju precis det här jag har sysslat med. Och jag försöker hålla kvar vid det.
Men det är så jobbigt med depressionen, med ångesten. Jag måste anstränga mig för varje andetag. Jag orkar knappt andas. Och nu måste jag göra det igen. Ta ett andetag. Och igen. Igen.
Jag sjukanmälde mig igår. För att jag orkar inte gå dit. Kom överens med min rehabiliteringskvinna att vi tar bort alla mina aktiviteter den här veckan. Jag ringde nyss och avbokade min tandläkartid. Jag orkar inte gå dit. Jag orkar inte vara vaken nu och ska jag kunna sova nu kan jag inte ha något inbokat imorgon bitti.
Jag orkar inte acceptera känslan. Inte uppmärksamma eller bekräfta den. Jag orkar inte vara kvar i den.
Jag behöver ha något. Göra något. Köra iväg. Bort, bara bort. Skaffa en ny tatuering. En whiskey…
Japp, där var den
by Kirsi on August 11th, 2012
filed under Kaffemonster
Depressionen. Nu är den här. Det där jävla helvetet har visat mig hela dagen att allt visst inte är så skimrande som det verkade.
Fan.
Att berätta om ångesten
by Kirsi on March 11th, 2012
filed under Det otäcka inre
Gissa vad jag har? 
Jag var och läste lite inne hos Sara och tankarna fastnade på inlägget om ångest. För visst är det så att det känns konstigt att fundera på sina ångestattacker i efterhand. Efter så många omgångar av samma helvete, samma jävla ångest, så borde man väl ha vant sig, och kunna hantera det?
Det känns dumt och fjantigt att klaga om dem, att ens berätta om dem. Det finns ju inget nytt att tillägga. Det är alltid samma berättelse. Ingen som helst skillnad från de tusen föregående attackerna, eller perioderna av ångest och depression. Ändå måste jag berätta om dem, skriva ned dem, för att försöka bearbeta och förstå. Jag måste försöka hitta orsaker och triggande faktorer. Enligt de läkare, sköterskor och kuratorer jag har träffat så är det väldigt viktigt. Jag är inte helt säker på om detta sökande efter orsaker är till nytta eller skada.
Ibland är orsaken till en akut ångestattack tydlig. Oftast är det stress i någon form. Ett inbokad möte eller en aktivitet, tvånget att åka och handla eller gå på föräldramöte, tvånget att ringa någonstans, vara sen till skolan med ungarna, att behöva gå upp ur sängen, känslor… De gånger är det ju bra att jag förstår orsaken, för meningen är väl att jag ska “lära mig” av orsakerna, kunna förutsäga dem och undvika situationer som triggar ångest och depression.
För det mesta finns det ingen orsak. Hur mycket jag än letar, funderar och synar hela händelseförloppet; från de första känningarna av den oroliga knuten i magen, den starka viljan att fly och det stigande trycket i bröstet, igenom det den rysligt tunga känslan av att bröstkorgen vill gå i bitar av det hemska trycket och hjärtat som bankar så hårt att det gör ont, igenom brännande tårar och paniken av att det tycks finnas något som hindrar luften att komma ner i lungorna, fram till dödsångest och väntan, hoppet om att tabletterna snart ska verka. Inte ens då kan jag förstå vad det var som ledde till allt det. Att då inte hitta orsaker gör bara saken värre. Hur dum är jag som inte ens kan förstå orsaken till mina egna reaktioner?
Att behöva slås ner på det här sättet gång efter gång är jobbigt. Inte bara för att det är så jävligt att genomgå en ångestattack, utan även för att det skapar såna oerhörda värdelöshetskänslor. Nu är den här igen, nu kan jag inte hantera det igen. Nu är jag svag igen och måste med svansen mellan benen erkänna att jag än en gång förlorade. Varför kan jag inte bara samla ihop mig och fungera som normalt folk?
Jag kan visst åka in till akuten när det är så, har jag fått berättat för mig. En gång har jag gjort det också, och det slutade inte bra. Jag vill inte dit igen. Jag vill tycka att det inte är något för mig. Det första jag kommer att få höra där är: vad var det som orsakade detta då? Nej, jag vill inte dit.
En liten bit till på plats
by Kirsi on January 12th, 2012
filed under Det otäcka inre
Jag var till kuratorn igår och vi pratade om bipolär sjukdom (som min läkare “glömde” att informera mig om). Det var skönt att äntligen få prata ut om alla mina funderingar och oro gällande den biten. Jag känner att jag inte har kunna gjort det tidigare, inte på detta sätt. På reikin koncentrerar vi oss på stresshantering och att bearbeta allt gammalt skit som ligger och gnager. Med min familj och mina vänner känns det mest som att jag bara gnäller. De jag känner som lider av samma sjukdom har delat med sig av sina erfarenheter och jag har kunnat dra paralleller till mina egna erfarenheter. Något som i sig är värdefullt, men ändå har det kännts skevt med de delarna som jag upplever men andra bipolära inte verkar känna av.
Min kurator, som är en rätt förvirrad tant själv, lyssnade noga och ursäktade sig med att hon inte är någon expert på området (Lite förvånad blev jag allt, hon är ju kurator på affektiva mottagningen. Borde hon då inte vara nästan expert iaf?), men gav ändå intressanta synpunkter och råd. Sedan klättrade hon högt och lågt i sin bokhylla och letade efter informationsmaterial. Hon letade bland sina mail efter sådant hon kunde skriva ut. Nå, det var jag som fick skriva ut, hon lyckades inte fixa det själv. Två gånger skrev jag ut och kontrollerade att dokumentet skickades iväg men det kom inget i skrivaren, som var placerad ungefär 15 korridorer bort (och som jag inte fick följa med till). Den tredje gången kom hon tillbaka och berättade att det inte lät som att skrivaren tog papper och någon lampa blinkade. Säkert slut på papper. Hon ville inte maila mig dokumenten, det verkade så besvärligt. Jag kan inte låta bli att fnissa. Nå, hon lovade att fixa det till nästa gång, så nu fick jag bara ett par papper med några länkar som hon befarade var för gamla. Äsch. Jag kan googla, professionell surfare som jag är…
Jag fick också en riktigt bra broschyr om bipolär sjukdom, ett spektrum av tillstånd. Den är skriven av Dr Håkan Odeberg och utgiven av något läkemedelsföretag (eller vad det var) som heter Lilly. Dessvärre hittar jag inte broschyren på nätet, så att jag kunde länka till det. Men jag får väl citera de avsnitt jag tycker är viktiga. För alla, åtminstone närstående till de som har diagnosen, borde läsa den. Den informationen är den bästa jag har stött på, och då har jag googlat massor och massor om bipolär och allt det för med sig. Informationen i broschyren gav mig ett stort lugn. Det kopplade i huvudet till slut. Lite grann i alla fall. En bit förvirring borta, ett par tusen bitar kvar av pusslet.
Jag har ju misstänkt att mina ytterst varierande känslolägen, bristen på stresstålighet, vredesutbrotten och den allmänna känsligheten för både yttre och inre påverkan beror på en blandning av att gå in i väggen och bipolär. De varierande känslolägena och vredesutbrotten tvingar bipolariteten på mig och känsligheten och den icke existerande stresståligheten beror på hoppet in i väggen. Kuratorns åsikt var att det är en blandning av båda. Båda påverkar definitivt till att jag ännu mår helvete, efter ett års sjukskrivning och tung medicinering (i mina mått mätt, jag har förstått att många har mycket flera dagliga pilleriller). Däremot så börjar jag förstå att stressen på jobbet och i livet överlag nog inte hade en så stor roll på vägen till sammanbrottet som jag har trott. Väldigt många av de symptom som jag har räknat till stressen är uppenbarligen vanliga symptom vid bipolär… Kanske var det ändå det bipolära som skjutsade på stressen, som jag försökte dämpa med alkohol, som blev orsaken till att den där depressionen blev för mycket. Jag vet att jag upprepar mig, det är inte för att tråka ut er läsare, utan för att jag försöker förstå. Försöker hitta de pusselbitarna som saknas och hitta lösningen till hur jag ska kunna leva med detta.
Nu kan jag också på en djupare nivå acceptera min diagnos. För den där broschyren berättar om mig. Den beskriver mig, det som pågår inuti mig. inte på ett sånt där hypokondriskt sätt som det brukar göra när man läser om olika sjukdomar och helt plötsligt har alla symptom för prostatacancer, utan på ett verkligt sätt. Jag vet att den där broschyren pratar om mig.
Den tar upp texter skrivna av olika poeter och författare, bland annat Cornelis Vreeswijks Hopplös Blues, som beskriver depressioner och ett utdrag ur Kay Jamisons “An unquiet mind” om främst manier, men som ändå är en text som beskriver allting så tydligt, så himla bra.
Med detta tillstånd följer en en särskild slags hänförelse, ensamhet och skräck. Där uppe är det fantastiskt. Dina idéer och känslor är som stjärnfall på himlen, och du följer dem tills du hittar nya, som lyser ändå klarare. All blygsel är som bortblåst, alla de rätta orden, tonfallen och gesterna bara finns där. Du blir spännande och intressant, och kan också intressera dig för den mest obetydliga medmänniska. Sensualiteten brinner, och du drivs av en obändig längtan att förföra och bli förförd. Känslan av lätthet, intensitet, välbefinnande, kraft, förmåga och oändliga ekonomiska resurser genomsyrar din märg.
Men, någonstans på vägen, förändras allt. De snabba tankarna blir för snabba, de många idéerna för många. Klarheten blir förvirring, minnet sviker. Intresset i vännernas ansikten förbyts i rädsla och oro. Den medvind du seglade i har vänt och blivit en rasande storm. Du blir irriterad, arg, skräckslagen, utom kontroll och förlorad i själens djupaste och svartaste grottor. Du visste inte innan att de grottorna fanns där, men de är oändliga, för vansinnet gräver den djupare och djupare.
Mina maniska dagar beskrivs som hypomani. En något mildare form av mani, en sån som inte lämnar efter sig några väldigt allvarliga konsekvenser. En sån som inte alltid uppfattas som mani, utan ett vanligt välmående bara. En sån om ibland tolkas som andra sidan av depressionen, det normala välmående tillståndet. Min familjeläkare tolkade detta härliga avbrott från helvetet som just en naturlig vändning i depressionen. Jag shoppade ju inte mig till konkurs, alltså kunde det knappast vara något bipolärt som var orsaken till min depression.
De för mani typiska symptomen kan sammanfattas:
Ökad allmän aktivitetsnivå
Mer pratsam än vanligt
Snabbare associationer, ofta svåra för omgivningen att följa
Minskat behov av sömn
Ökat sexuellt intresse
Höjd ambition
Större självförtroende och självupptagenhet
Försämrat omdöme
Ökad ilska och irritation, lättkränkthet, svårighet att tåla motsägelse
Ökad impulsivitet utan att överblicka konsekvenserna
Mitt deprimerade tillstånd är ett helvete. Ett helt helvete, eller kanske två-tre hela helveten.
De typiska symptomen vid depression är:
Nedstämdhet och förlust av intresse för det som annars är viktigt
Sömnstörning
Trötthet och orkeslöshet
Störd aptit (vanligen minskad, ibland ökad)
Nedsatt koncentrationsförmåga
Svårighet att ta itu med saker, även det enkla, vardagliga
Svårighet att fatta beslut (vad som ska handlas till middag, vilka kläder man ska sätta på sig kan kännas som oöverstigliga beslut)
Nedsatt självkänsla
Tankar på döden
Det sägs i broschyren att långt ifrån alla manier och depressioner följer det vanliga mönstret. Det är nog därför jag bara har känt igen mig i ungefär hälften av de beskrivningar jag har hittat om bipolär. Jag börjar lära mig att mina svängningar är rätt snabba. Om de kan kallas för det som heter skov, vet jag inte. Men det är så att ena dagen mår jag verkligen skit för att dagen efter vakna kvittrande och euforisk. Sen kan jag ha ett par veckor av lite halvdant mående innan det är dags för några dagar av det ena eller det andra.
Jag fick en förklaring till varför jag aldrig känner mig bra, utom på de lyckliga dagarna. Om det inte är riktigt åt helvete, så är det så gott som åt helvete. Ett stycke avseende avlastning sa såhär:
Flera undersökningar har visat att många personer som har återkommande depressioner eller manier har en kvarstående nedsatt arbetsförmåga (Note: För Kirsis del även hemförmåga.) även mellan sjukdomsperioderna, trots att de ytligt sett är återställda. Man räknar med att det finns en kvarstående stresskänslighet och sårbarhet, kanske framförallt hos bipolärt disponerade individer, som gör att en långsiktig avlastning är nödvändig. Denna avlastning kan vara i form av sjukskrivning, sjukbidrag eller sjukpension (Note: För Kirsis del även avlastning i det vardagliga.), och det är viktigt att kunskapen om detta sprids till våra försäkringskassor. Sårbarheten är dock högst individuell och en välbehandlad sjukdom i sig är inget hinder även mot ansvarsfulla arbetsuppgifter.
Det är ju så att bipolär sjukdom ofta visar sig i tonåren. Till en början kan det vara så att symptomen tolkas som vanliga tonårsproblem. Jag förstår nu varför slutet av högstadiet och min korta gymnasietid blev som det blev. Jag låg ju fasen och skvalpade i en djup depression. Jag har under åren haft återkommande depressioner, men den här som började hösten 2010 var annorlunda, starkare. Jag kanske har berättat detta förut, men jag kände igen känslorna. Den hösten var det samma känslor som det var hela första året i gymnasiet. Det var samma orkeslöshet, samma brist på lust att göra något alls, samma behov av att bara fly. Jag förstår ju nu varför jag hoppade av gymnasiet. Jag klarade helt enkelt inte att hantera stressen och depressionen samtidigt.
Nu har jag suttit här och skrivit i flera timmar. Jag har mycket mer att skriva om, orden vill ut. Men jag är för trött. Kaffet är slut och det är dags för mig att återgå till liggläge och glo på serier.
Gnatt.
Hjärnkoll
by Kirsi on November 3rd, 2011
filed under Det otäcka inre
Här trodde jag att jag skulle få en tråkig morgon bestående av endast för lite kaffe och meningslöst stirrande på skärmen. Vad skönt att jag hade fel! Jag hade fått ett fint mail som bekräftade att jag nu är listad som en supporter på hjarnkoll.se. Så roligt! Nu fick jag helt plötsligt något meningsfullt att blogga om. 
Sedan jag gick in i väggen, ramlade ner i djup depression och fick stämpeln bipolär i pannan, har jag automatiskt dragits till sajter som handlar om just såna saker. Om psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar. Hjärnkoll är en av de bättre sidorna. Istället för att bara kort och gott informera om vad olika diagnoser betyder och hur dåligt den drabbade mår, så jobbar de aktivt för att sprida kunskap om psykisk ohälsa i syfte att få psykisk ohälsa socialt accepterat. Ett arbete som är så viktigt och framför allt nödvändigt.
Det är fortfarande väldigt tabu att prata om psykisk ohälsa. Man ska inte prata om det, man ska inte fråga om det, man ska inte söka hjälp för det. En psykisk sjukdom verkar vara detsamma som en galen seriemördar-kannibal. Ingen vill ju klassas som en galen seriemördar-kannibal, så mår man dåligt så biter man bara ihop och hoppas att det går över. Till läkaren kan man inte gå, för då måste man ju prata om det. Och pratar man om det så kan grannarna få veta, djungeltrumman är igång på två sekunder och vips så är man en seriemördar-kannibal. Jag var själv där en gång. Jag skulle inte gå till läkaren med mitt dåliga mående, utan det skulle gå över självmant. När jag väl tog mig till läkaren så skulle jag ju inte ha mediciner, för de kan man bli beroende av. Den illusionen kunde jag hålla rätt länge, medan måendet blev sämre och sämre, fick ny kraft av yttre påverkan (jobbstress exempelvis) och slutade sedan i ett totalt sammanbrott. Jag hade inget annat val än att acceptera en sjukskrivning och mediciner i massor.
När jag väl insåg faktum att jag lider av psykisk ohälsa, av depression blandat med stress-symptom, så har jag varit öppen med det. Jag hyschar inte om mitt tillstånd eller de mediciner jag måste ta för att över huvudtaget fungera. Denna ärlighet får en del folk att skruva på sig. De vet inte vad de ska säga eller hur de ska bete sig. Oftast försvinner de rätt omgående efter att ämnet berörts. Folk är väl rädda för att få huvudet avbitet. Jag antar att det är så det är att leva med psykisk ohälsa.
Psykisk ohälsa. Varför heter det psykisk ohälsa? Säger man det tillräckligt mycket så tappar det hela sin mening och låter bara skumt.
Psykisk ohälsa, psykisk ohälsa, psykisk ohälsa… är det för laddat att säga psykisk sjukdom? Är det mindre negativt att säga ohälsa istället för sjukdom? Vem är det som ogillar termen psykiskt sjuk, den sjuka eller den friska?
Nåja. Gör som jag, bli en Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se.
Bipolär
by Kirsi on October 10th, 2011
filed under Total förvirring
Den senaste tiden har jag funderat mycket på min diagnos, läst runt på the internets och försökt förstå all information och på något sätt omvandla den till mina egna symptom. Jösses säger jag bara! Sjukdomsbilden verkar vara individuell i så hög grad att jag undrar hur sjutton det ens är möjligt att ställa diagnosen bipolär.
Jag fick ju min diagnos i juli, utan vidare förklaring på hur jag ska bete mig, hur jag ska förvänta mig att livet ska se ut eller vad jag egentligen ska ha ut av medicineringen. Bipolär typ 2, det är det enda jag vet och tydligen kan symptomen vara lite hur som helst. Jag blir rätt frustrerad när jag inte vet riktigt vilken kategori jag ska stoppa allt i. Jag menar, allt började ju med stress-symptom som eskalerade till depression och sedan vidare till ett rejält sammabrott, i att jag gick in i väggen som det så klämkäckt heter. Detta var då bara början! När jag väl blev sjukskriven och behovet av medicinering var ett faktum, var det som att hela helvetet släpptes lös. Som jag så många gånger har förklarat, så tog kroppen igen sig på alla de nivåer som jag försökt hålla i balans efter bästa förmåga. Depressionen blev värre, sömnbehovet ökade rejält, vredesutbrotten blev tätare och ångesten vägrade försvinna.
Efter ett par månader, när det visade sig att medicinen inte riktigt fungerade, började jag fundera på om det inte var så att jag har samma åkomma som min kusin. Pratade mycket med min moster om just kusinens symptom och jag kände igen mig i varje punkt. Mina symptom var och är inte lika tydliga som hennes, men de har funnits där länge. När jag tittar bakåt såhär, så ser jag att jag har följts av ett mönster av depressioner åtminstone sedan högstadiet. Tidigare har jag vägrat ta till mig att det faktiskt är återkommande depressioner. Något som jag hade behövt behandling för långt innan jag gick in i väggen. Jag har inte riktigt velat erkänna att det har varit depressioner ens, för alla är ju nere ibland så det var väl bara att rycka upp sig?
Det maniska har inte varit lika tydligt och jag har ännu inte kunnat se något direkt mönster i perioderna. Det jag tidigare har sett som kreativitet och en artistisk ådra, kan nu mycket väl klassas till maniska perioder. Att väldigt impulsivt kunna engagera mig djupt i något projekt. Allt ska göras i massor och göras stort, det har känts som det viktigaste i världen. Impulsiviteten och det tvetydiga känslolivet har jag bara sett som en del av min personlighet. Jag har länge beskrivit mig själv som föränderlig, nu förstår jag varför.
Framåt sommaren, när depressionen sakta lugnade ner sig och livslusten visade sig utvecklades det snabbt till en obeskrivlig lycka och ett behov av konstant sysselsättning. Vilken eufori! Jag kände mig studsig och pratig, ville inte sova eller ens sitta still… Något som definitivt faller inom ramen för mani. Den perioden i somras var alltså den enda som jag med säkerhet kan kalla för manisk. Sedan dess har min sinnesstämning pendlat, det känns dock som att jag är deprimerad oftare.
Det pratas om hypomani och mixade bipolära symptom. Något som jag har förstått innebär en lättare variant av mani och perioder med blandade symptom, att man är riktigt nere men ändå har energi till miljoner. Båda dessa varianter kan jag förknippa mig med, men jag måste nog prata igenom allt med min läkare för att få ett riktigt grepp om vad det nu är jag har. Man kan tydligen också vara bara deprimerad eller bara lycklig.
Jag äter stämningsstabiliserande och antidepressiva mediciner. En blandning som på sikt ska leda till minskade depressiva perioder, att jag kan fungera normalt, komma tillbaka till jobbet och annat sånt som samhället kräver av folk. De lyckliga perioderna tycker jag ju om, så de ska inte behövas tas bort. Än så länge kan jag väl inte säga att jag märker någon skillnad på svängningarna. Möjligtvis har nedstämdhetsperioderna blivit lite kortare. Det tar ofta inte mer än ett par dagar innan jag mår bättre igen.
Man ska tydligen kunna fungera normalt trots bipolär sjukdom. Med rätt behandling så ska man fungera bra, även om man bör vara sjukskriven ett halvår – 9 månader efter ett skov. Men vad fasen är ett skov? Är det när man är ledsen, eller när man är lycklig? eller kanske efter man har varit både och? När man har varit både ledsen och lycklig och sedan blir ledsen igen, är det ett nytt skov? När man hela tiden är ledsen eller lycklig och aldrig känner sig riktigt bra, är det ett skov? Ett långt sådant?
Som sagt, jag blir fan inte klok på det här!
