Hus- och kattvakt
by Kirsi on December 5th, 2011
filed under Kaffemonster
Syrran och hennes sambo åkte på en Helsingforskryssning i lyxhytt i lördags. Jag och älskling satt och vaktade huset och katterna. Det var riktigt skönt att komma bort hemifrån igen. Och med älskling för en gångs skull.
Vi åkte dit redan i fredags så vi hann umgås lite också. Grabbarna drack morgan och cola så att luktade målarfärg i hela rummet. Vi kvinnor drack öl (alkoholfritt för mig så klart), spelade Risk och hade trevligt. På lördagen skjutsade vi resenärerna till Borlänge och bussen och åkte sedan hem för att slappa och elda i lite var och varannan ugn resten av dagen. Så blev det också, ända tills älskling kom på att vi hade ju fått order om att släpa ner vitrinskåpen och allt sprit till det nytapetserade vardagsrummet. De samlar på snygga spritflaskor och köper alkoholen efter flaskans utseende, inte för att det ska drickas. Jobbigt var det med bärandet, men roligt när det blev så snyggt med alla fina flaskor och glas. Det är alltid så mycket roligare att fixa och dona hos någon annan. 
Söndagen mådde jag rätt dåligt. Var arg, sur och irriterad mest hela dagen. Så jag låg i sängen och tittade på serier hela tiden. Jag gillar den sysselsättningen. 
Jag fortsatte med samma syssla fram till lunch idag, med ett litet undantag för morgonkaffet. Mat, hämta resesällskapet från Borlänge och sen hemåt! Vilken hemlängtan jag har haft hela dagen idag då! Jag som brukar ha mer panik när jag måste åka hem. Det är skönt med omväxling.
Dimman
by Kirsi on October 22nd, 2008
filed under Total förvirring
Sedan jag tyckte mig göra den smarta saken att ta en veckas semester för att vila och inte göra ett skvatt har jag bara vandrat runt i min dimma. Utan karta och kompass, eller viljan att hitta lite solljus. Utan viljan att göra något alls.
Sedan min semestervecka har jag knappt fungerat. Har med nöd och näppe lyckats kravla mig upp ur sängen och släpa iväg mig till jobbet om morgnarna. Helt i onödan egentligen, med tanke på att jag inte fått mycket uträttat på det stället. Haft så bråttom hem så min stackars rallybil har fått slita allt vad han orkat. Bråttom hem till mitt vakuum. Det utrymme som tillåter mig att andas. Fantasier. Inte mina egna. Nej, de är bara förödande och drar mig till djupet. Mina egna fantasier är inte tillåtna längre. Jag orkar inte med dem. Menar givetvis serierna. I veckor har jag legat i sängen och bara glott. Försökt glömma att något annat existerar och i pauserna begrundat orsakerna till varför den jävla dimman är så tjock den här gången.
Anledningarna är många. Jag är i värre obalans än vanligt. Sedan någon dag vet jag ännu en orsak. Mina syskon. Kontakten med dem är numera minimal. Vi pratas inte alls nästan. Vi ringer inte, vi sms:as inte och vi träffas inte. Tittar på min tatuering och minns förra sommaren. Om samma situation vore nu, skulle vi göra det? Jag är inte alls säker.
Jag har knappt fått prata med dem. Det är evigheter sen. Och att ta kontakt… Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill ju, jag saknar så mycket. Men jag är arg. Och av miljoner olika anledningar är jag bara instängd i mig själv nu. Jag är besviken och vill inte släppa mitt inre mörker. Jag är så besviken! Jag skulle kunna ringa någon av dem. Be om lite sällskap, träffas över lunch eller kolla på en film, bara pratas lite. Men vad skulle jag säga? Har inget att prata om.
Javisst, de har alla sina förhållanden och utger sig för att vara lyckliga. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte när jag ser det, hör det… Berättelsen om förhållandet och allt skit det medför. Det är då jag är nöjd med att vara singel. Naturligtvis vill jag att mina syskon ska må bra och är glad för att de slipper den ensamhet som avsaknaden av sällskap innebär. Undrar dock om det inte är så att alla tre ändå lever i ensamhet… Klart de ska vara lyckliga. De bör vara lyckliga! Och de försöker ge sken av det. Men det syns i ögonen, det hörs på tonfallet. Vem är lycklig egentligen?
Kontakten. Jag orkar bara inte. Att se smärtan, att se fasaden. Att höra försök till kvitter blandat med uppgivenheten. När ska jag få höra den sanna berättelsen om det underbara från dem? Kan det vara så att mina romantiska drömmar spridit sig till dem också? I’m losing it!
Jag saknar er så mycket!
Det är en av anledningarna. Dimman är lättare vissa dagar. Vissa dagar har jag försökt att se solen. Vissa dagar har jag trott mig att göra det också. Än är den inte borta.
Dagens favorit: “Through the darkness and broken glass, I’ll come for you if you only ask” (Lovex – Guardian angel)
Instängd
by Kirsi on October 11th, 2008
filed under Total förvirring
Klockan är 23.40 en fredagkväll. Sitter i sängen och tittar på mina serier. Avsnitt efter avsnitt låter jag porten vara öppen. Dörren som tillåter mig att fly verkligheten, som stänger mitt hjärta för orsakerna till min flykt. Sitter här, en fredagkväll, levandes på någon annans fiktiva verklighet. Instängd i mig själv, förnekande det som är.
För en stund sedan såg jag den jag ville ha i min bild. En diskret rörelse, en omedveten gest rev snabbt sönder den föreställningen. Direkt. Allt. Bara borta. Inte ens min ettriga nyfikenhet ville stanna kvar. Helt borta. Självklart är det ett tydligt tecken på att den gnagande misstanken hade helt rätt. Allt var bara en kreation av min fantasi. Så enkelt som intresset och längtan rann av. Det måste bero på att det jag sökte, och tyckte mig se, aldrig fanns egentligen. Min fantasi visade mig filmen, men likt det som rullar på framför mig just nu, så var allt bara påhittat. Långt inom mig visste jag det. Det var många kort rätt, så det var simpelt att låta kreativiteten modifiera lite här, justera lite där, så att resten av korten också blev rätt. Längtan är konstig.
Så tomt det kan kännas när en dröm försvinner. Hålrummet måste fyllas med någon annans berättelser. Besvikelsen är slående och gnistan måste återupplivas med någon annans lyckliga slut.
Jag är övertygad av att minnena av denna inbillade saga kommer att hemsöka mig. Få mig att vilja återkalla just denna längan och nyfikenhet. Trots att ingen del av mig egentligen någonsin fått just denna saga att vara helt rätt. Men vi tar det sen när det kommer, tillsammans med ytterligare besvikelser över att det inte kommer att bli rätt då heller.
Sitter fortfarande i sängen. Skriver detta på det enda papper som fanns tillhands. På baksidan av förra månadens fakturor.
Dagens favorit: Gary Jules – Mad world
8 timmar
by Kirsi on September 29th, 2008
filed under Kaffemonster
Jag kan inte minnas att jag någonsin har sett fram emot en tids ledighet så mycket som jag gör nu. Sedan jag fick min vecka beviljad har jag räknat ned dagarna. Efter den senaste tidens stress har jag känt hur orken bara rinner bort. Trots några duktiga försök att tvinga den att återkomma, så har den inte varit intresserad av att stanna, utan skyndat iväg alldeles för snabbt. Så en veckas total vila behövs verkligen. Snart så, bara en dag kvar. 8 timmar, sen får jag parkera i sängen i en vecka. Det var nämligen precis det jag planerade att göra under min ledighet. Absolut ingenting. Filmmaraton i sängen på sin höjd. Jag vet inte om jag vågar erkänna det, men jag har faktiskt bunkrat upp med diverse nödvändigheter (som cigg, film och mackor) så att jag definitivt inte behöver lämna lägenheten på åtminstone de 2-3 första dagarna. Me knows… Vansinnigt.
Mmm. När min nedräkning sakta men säkert närmade sig slutet, så började andra events slå hål på mina slapparplaner. En del så trevliga så de var bara välkomna, men vissa är bara ett nödvändigt ont som måste göras. Jobbfest på fredag, möjlig dejt på någon-dag, bör väl besöka en som kan fixa till kråkboet lite, upptäckte att framdäcken på bilen är helt nedslitna så det blir vinterdäck i veckan… Jamenvisst. Klart även jag inser att en veckas, eller ens några dagars, utövande av de aktiviteter som var inplanerade skulle göra mig galen. Så egentligen gjorde det inte så mycket att planerna stördes…
Nå. Vaknade med en helvetes förkylning i morse och inget var lika kul längre. Nu lär det ju bli sängläge den första tiden av semestern. Vilket inte alls är lika tilltalande som de frivilliga planerna om detsamma. Inte vill jag träffa någon snörvlandes och hostandes med ett huvud med inbyggd ljudförstärkare. Inte sjutton orkar jag partaja på fredag, eller byta däck… Tur är väl det att jag har *hehumm* hyrt många filmer så jag klarar mig ett par dagar.
Jag får väl helt enkelt inse att den här gamla kroppen inte är så piggelin som jag skulle vilja att den var. Efter den senaste tidens ansträngningar har den börjat att knaka och skramla lite här och var så snart jag försöker mig på något som kallas för rörelse. Tröttheten är överhängande, inte ens två envisa klockjävlar får liv i den här saken på morgnarna. Krassligheten vill inte släppa, utan hänger kvar med tänder och klor. Toppar lite då och då, och vägrar ge sig av.
Rökstoppet verkar också infinna sig tidigare än planerat. Damnit! Har jag ingen kontroll alls längre? 
Det jag behöver nu är ett varmt bad, ett par timmars massage och en respirator. 8 timmar… det är så länge!
Dagens favorit: The Rasmus – Still standing
