När ska jag lära mig att inte klicka på länkar och läsa allt skit som finns på internet? Igår var jag där igen. Klickade på länkfan, läste med bestörtning och kände rädsla och ilska välla upp inom mig. Och så satt jag långt in på natten och antecknade mina tankar om allt det hemska i artikeln, samtidigt som jag skickade mängder av arga tankar till den oförstående skribenten.

Här är länkfan och den läses helt på egen risk: http://www.expressen.se/kronikorer/hanne-kjoller/skada-inte-fler-manniskor-genom-sjukskrivningar/

Jag vet inte vad det är som får någon att skriva något såhär skadligt. Är det allvarliga fel på människan? Vad för fel i så fall? Bör jag tycka synd om henne istället för att vara arg på den dumhet hon så skoningslöst har spridit? Är det illvilja eller bara enkel oförståelse, som hon sedan är för lat att korrigera?

Igår var jag arg. Jag ville rota reda på telefonnummer till människan och ringa henne halv två på natten och fråga om hon var på riktigt. Fråga om hon förstod vilken skada hon gjorde med att skriva och publicera artikeln. Jag ville fråga henne om hon fattar hur mycket som raseras på grund av allt nedlåtande dravel som hon hävt ur sig.

Psykisk ohälsa och sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa är så skört. Vi som lever med det, vet att det är en daglig kamp. Vi kämpar arslet av oss, inte bara för överlevnad och ett någorlunda drägligt liv, utan också för acceptans och förståelse. Vi kämpar för att inte bli diskriminerade och förbisedda, samtidigt som vi försöker hitta vägar till ett så normalt liv som möjligt.

Idag är jag inte arg längre. Idag är jag ledsen för att okunskap ska få en så tydlig plats och helt felaktiga tolkningar och ensidiga åsikter skyltas på det här sättet.

Människor blir INTE sämre på grund av att de är sjukskrivna. Människor mår sämre på grund av det som händer under sjukskrivningen. Dvs. alla de processer och all den osäkerhet som den sjuka tvingas genomgå.

Först finns förnedringen över att bli sjuk över huvud taget. Det finns så mycket sorg och förödmjukelse kopplat till insikten om att man inte klarar av fungera som “vanligt” folk. Och att andra ska veta att så är fallet. Sedan ska man oroa sig för hur fasen det ska bli med ekonomin under en sjukskrivning.

Vidare så finns det alltid en enorm rädsla för att försäkringskassan ska neka en. Att man inte ska få sjukpenning. Eller att läkare ska misstro eller förminska ens symptom och upplevelser. Omgivningens föreställningar om hur en sjukdom bör se ut ska konstant pareras. Det ska alltid förklaras att nej, ett dåligt mående står inte skrivet i pannan på en. Hela tiden måste man bevisa för någon att man faktiskt är sjuk.

Sedan tillkommer förstås kraven på att man så snabbt som möjligt ska återgå till sin roll som fullvärdig arbetsmyra. Bevisen på att det enda värdet en människa har, är när denne kan fungera enligt samhällets krav. Med alla (läke)medel ska en sjuk människa forslas in i arbete så fort som möjligt.

En sjukskrivning består mer av möten, planering, experimentering, oro, stress, sorg, ångest, skam och krav, än av faktisk läkning.

Ska jag punkta upp det för tydlighetens skull?

  • Sorg och förnedring pga sjukdom, inför sig själv och inför andra
  • Oro för ekonomin
  • Rädsla för oförstående handläggare på fk
  • Rädsla för misstro
  • Försvar inför ovetande och oförstående omgivning
  • Samhällets krav. De finns där, både outtalade och uttalade
  • Stress över att behöva läka snabbare än läkning sker
  • Konstant bevisa sjukdom
  • Ytterligare bevis på ens värdelöshet som sjuk
  • Fullt upp med allt annat än läkning, krav och förväntningar som läggs på den sjuka

Det är inte ATT man är sjukskriven, eller ens orsaken till sjukskrivningar, som är problemet. Problemet är kraven, de omöjliga och omänskliga kraven som ställs på en.

Man tillåts inte att läka ifred. Man ges inte tiden att läka. Varken före sjukskrivning, eller under den. En sjukskrivning är mer att man får allt sitt mänskliga värde fråntaget, samtidigt som man ska fortsätta agera som den duktiga arbetsmyran och bara vara “normal” som alla andra.

Denna artikel har förvärrat situationen avsevärt. Den förminskade allt som vi med psykisk ohälsa har slagits för länge. Den reducerade människor till teoretiska, ensidiga antaganden. Respektlöst. Så oerhört respektlöst.

Idag är jag inte arg. Idag spenderade jag en lång stund med att titta på skribentens bild. Och jag bestämde mig för att jo, det är synd om den här kvinnan.

För det jag ser, är en utmattad och sorgsen kvinna, som är så fast i sig själv att hon inte hittar ut. Det här är en kvinna som inte tillåter sig att må och känna som hon innerst inne gör. Precis som vi andra, som kämpade så länge, så länge med att hålla fasaden uppe och “göra som man skulle”. Hon har tränat sig så hårt i att lägga bort allt som möjligtvis kan uppfattas som “svagheter” och “fjanterier”. Hon tror att hon inte har något värde om hon inte presterar 180% och är perfekt i alla de roller hon har. Hon vet inte att det är okej att tillåta sig att må precis som man mår.

Det är så vi kvinnor ofta gör. För att det är det världen kräver av oss. Sedan finns det vi som inte pallar längre, inte för att vi är svaga, utan för att vi har drivits till kanten och har inget annat val än att hoppa. Vi har förstått vikten av att tillåta det.

Vi faller samman och behöver ha flera års sjukskrivning. Återigen, inte för att vi är svaga, men för att vi har spenderat så lång tid instängda i oss själva. Inte tillåtit oss känna och tänka som vi behövde. Stannat kvar i situationer som inte passade oss, som inte var bra för oss, för att vi inte visste något annat. Vi trodde att det var det enda sättet. Ända tills vi var framme vid kanten.

Hanne. När du inte orkar längre, när du är framme vid din kant, ska du veta att det är okej att må dåligt. När du måste falla samman, så ska du veta att det finns andra här som förstår din situation. Vi visar dig empati och lyssnar på dig utan att döma. Vi påminner dig om att det är okej att vara utmattad och deprimerad och att ha ångest. Vi vet att det inte är fånigt att tanken på att BÅDE gå upp ur sängen OCH att klä på sig är för mycket att hantera under en dag. Här, bland oss som också har fallit, ska du veta att det inte kommer frågor och kommentarer som hindrar din läkning. Men vi har tips och råd. Vi har knep som kan underlätta. Och vi vet, utan tvivel, att det finns något som är mer nyttigt än allt annat.

Att tillåta.

5 Comments

  1. Malin Jabang

    Mycket väl skrivet Kirsi love ❤

    Reply
    • Kirsi

      Tack darling. <3

      Reply
  2. Carina Pudas

    Instämmer med Mollan ❤️ Ska försöka komma ihåg vad jag skrev i min braiga kommentar, eller snarare tillägg. Den försvann ju när jag bråkade med den här funktionen

    Reply
    • Carina Pudas

      Funkade!

      Reply
    • Kirsi

      Ja, gör det! För jag är riktigt nyfiken på vad du hade att säga där. 🙂

      Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *