Kaffemonster

Viljan att fly

Krav, förväntningar, rädslor, kontrollbehov. Vid olika tillfällen har vi pratat om det i gruppen. Hur rädslor hämmar, hur förväntningarna och kraven ofta är ens egna, inte omgivningens och hur kontrollbehov är stressande.

Just då kände jag att mina rädslor inte har så jättemycket kontroll över mig. De rädslor som togs upp kunde jag inte placera bland mina längre. De rädslor jag har, som inte är under strikt bearbetning, platsade inte så mycket. Jag kände mig mest orädd. Det var en skön känsla. Nu kom jag ju på ett och annat som jag inte tänkte på då. På min “livrädd för”-lista är rädslan för att missa något viktigt nästan lika högt upp som rädslan för att misslyckas med ungarnas självkänsla. Jag är rädd för att försova mig och komma för sent. På morgonen. När jag ska till något möte. När jag ska hämta från skolan. Speciellt när jag ska hämta från skolan. Jag har nämligen glömt en gång och var en halvtimme sen… 😐

Så ja, jag har rädslor som hämmar. Jag har ett kontrollbehov, men jag börjar tro att en del saker inte alls har med kontrollbehovet att göra. Jag har också börjat tro att en del av det jag har klassat som mina egna krav och förväntningar inte alls är mina egna. Nu är jag förvirrad. Och jag tänker gå helt emot mina principer.

Jag tycker inte om självömkan, martyrskap eller beskyllningar. Jag vill inte bete mig så, för att jag är inget offer. Jag är en vuxen, intelligent kvinna som agerar efter eget huvud och eget ansvar. Jag vill stolt kunna säga att jag alltid tar ansvar för mig själv och mina egna handlingar, att jag inte skyller mitt beteende på omständigheter eller på någon annans handlingar. Jag kan inte säga så just nu. Jag kan inte vara så just nu. Jag kan inte för att jag rinner över. Just nu behöver jag få ur mig “alla andra”, “ingen annan” och “bara jag”.

Jag har inte alltid sett mig själv som stark, men det är tydligt att det förväntas av mig. Att jag ska vara stark. Jag ska orka. Hålla andan uppe och jobba vidare hur motigt det än är. Jag ska bara fortsätta gå i snöstormen. I motvind, bland jordbävningar och vulkanutbrott. Jag ska uthärda det. Jag ska hantera det. Hantera allt, i varje situation. Jag förväntas hantera mitt inre helvete och samtidigt balansera vardagens all jävelskap. Kasta lite fysisk trötthet och hunger på det så är skiten komplett. Jag mår helt helvete men ändå förväntas jag ta hand om allting och styra upp allting.

Jag är trött. Jag mår dåligt. Men jag får inte slappna av en endaste stund. Hela tiden är det något. Maten lagar sig inte självt. Ingen vaknar av sig självt, ingen vet hur en väckarklocka fungerar. Ingen orkar göra något. Ingen hittar, ingen orkar leta. Alla bråkar och tjafsar. Ingen kommer ihåg något, alla glömmer allt. Jag ska fungera på alla plan, på alla sidor. Jag har mitt ansvar. Jag ska också bära på andras ansvar. Kirsi almighty. Jag förväntas planera, förbereda, utföra, korrigera, bestämma och avsluta. Vare sig jag har förmågan eller inte. Sen blir det tjafs när jag regerar enväldigt.

Någon gång skulle jag också behöva varva ner och ta det lugnt. Släppa allt. Kunna lägga mig och vila. Utan att behöva hålla en kanal öppen mellan vakenlivet och sömnstadiet, utan att med ena örat ändå lyssna av hela omgivningen. För att vara säker på att allt fungerar, att ingen bråkar. För att höra om jag måste medla eller hjälpa.

Är det mitt eget kontrollbehov som gör detta, som får mig att vara i beredskapsläge hela tiden? Jag tror inte så mycket på det längre. Jag försöker ju släppa kontrollen. Gång på gång. Men det är ingen annan som vill ha den. Jag försöker peta över kontrollen, ansvaret, men på något sätt stannar den alltid kvar hos mig. Jag är väl en så varm och mjuk värdinna att den aldrig vill lämna. Jävla kontroll.

Styrka är att ta med svagheterna i beräkningen. Att erkänna, för sig själv och andra, att det inte fungerar nu. Att släppa kontrollen. Att lämna över ansvaret till någon annan för att dra sig tillbaka. Hur ska det gå till när det inte finns en kotte som vill ta över en stund?

Men tänk om… Om jag skulle fly. Om jag skulle vara borta ett tag, vara för mig själv. Om jag skulle äta mat som någon annan lagar. Om jag skulle avinstallera väckarfunktionen på telefonen. Om jag inte skulle förklara eller trösta. Om jag skulle svara med tystnad när min åsikt efterfrågas. Om jag skulle skita i allt. Vad skulle hända då?

Igår hotade jag med det, som mamma brukade göra. Jag dumpade över skit, skapade skuldkänslor och kastade ut tomma hot. Jag hotade med att flytta för att jag inte orkar vara Kirsi almighty. Fy fan för mig. Så gör man inte. Man hotar inte barn. Jag hotar inte barn. Det är småaktigt.

Så. Nu har jag sårat, eller kommer att såra. Ytterligare en av mina rädslor. Men det skiter jag i. Jag orkar inte bära det också. Hänsyn. Jag orkar inte med allt som läggs på mig, allt jag ska, måste och bör. Av de 1790 saker jag ska, måste och bör, är det ungefär 4 för mycket. Jag orkar inte med de överflödiga.

Apropå ingenting, jag har lovat att göra lite reklam. 🙂 Det finns en nystartad e-butik som framöver kommer att sälja olika slags iPhonetillbehör. Kolla in iSaker.se.

 

3 Comments

  • Britt-Marie

    VARDAGENS GRÅ…..
    Ja, det är vad som slår mig när jag läser ditt inlägg. Just så här ser den vanliga, trista, jobbiga
    vardagen ut för de flesta av oss. Visst, nu mår både du och jag väldigt dåligt emellanåt, vilket
    inte gör vardagen och alla måsten som tillhör den, mer skimrande eller glamourös. Så här är det bara. Jag förstår hur du känner det, jag känner igen mig i din beskrivning. Jag får ofta, ofta känslan av att jag vill kliva ut ur mitt eget liv. Jag vill inte vara i det. Jag vill ha ett annat liv. Ett roligare liv, ett mer spännande liv, ett snällare liv… men det här är det enda liv jag har. Det går inte att byta ut det.
    Det sägs att vi själva är skapare av våra liv. Vi skapar det liv som vi tycker vi är värda. Om jag inte tycker att jag är värd mer än så här, ja, då blir det inget mer, inget som är bättre. Min syn på mig själv skapar det liv jag får.
    Jag har ett liv som till det yttre är väldigt olikt ditt liv, men kraven, alla måsten, de finns där i alla fall, fast i andra skepnader än de i ditt liv. Jag tvingas ofta, ofta utföra sysslor och gripa in där andra borde göra det, de som har det som arbete, som får betalt för det de inte gör, eftersom jag tvingas göra det i stället. Jag syftar då på min demente pappa och allt kaos som finns runt honom och som jag ofrånkomligt dras med i. Han har ju bara mig. Det är till mig han ringer om och och om igen, när han undrar över saker, när han behöver hjälp, vilket är ofta.

  • Britt-Marie

    Som det strular! Halva mitt inlägg bara försvann! Datorn är på sitt mest tjurskalliga humör just idag. Nu minns jag inte ens vad jag skrev i den andra halvan…
    Jo, jag tjatade visst om nödvändigheten av motion. Detta så urtrista ord. Ett ord som får min hud att knottras bara jag tänker på det. Men ingenting kan lindra stress och ångest så bra som just motion. Jag vet det av egen erfarenhet. Precis som du så har jag gått upp en del i vikt med åren. Det har blivit några kilon nu och då på grund av allt degande framför teven och datorn. För mycket mat och godsaker av olika slag, och för lite rörelse. På tok för lite rörelse. Vad både du och jag borde göra är att skaffa motionsskor och kläder och ge oss ut i naturen, ut i skogen. Jag vet, jag vet, det låter inte roligt alls, men belöningen man får om man verkligen sätter igång med träning och motion är verkligen värd all möda., Jag vet det av egen erfarenhet. Jag traskade ofta runt i skogen, i timmar, förr om åren, och det gjorde stor nytta.
    Jag har precis som du ofta tänkt att nu skiter jag i allting. Jag svarar inte när pappa ringer, jag finns inte längre till hands hela tiden, men jag har aldrig kommit längre än till tanken.. Därför att genast har ett dåligt samvete och enorma skuldkänslor gripit tag i mig, och de känslorna var inte bättre än stressen och alla kraven jag känner då och då, både när det gäller honom, andra och annat. Så vad gör man? Jo, man måste finna ett sätt att hanter stress, ett sätt att förhålla sig till alla kraven. Att just motionera, är ett sätt. Det ger dig mer ork, mera uthållighet, mera tålamod.
    Sedan, om det bråkas runt omkring dig, går världen under för det? Om du testar och låter bråkstakarna bråka tills de är klara? Låter dem reda ut sin fnurra själv? Inte kan det vara farligt?
    Jag hoppas hur som helst att din familj börjar hjälpa till lite mer hemma, att de tar mera ansvar för sig själva. Det mår de bara bra av.
    Försök någon gång att till exempel laga mat tillsammans, Det brukar vara både roligt och givande att göra det. Man skämtar och har trevligt en stund tillsammans i köket.
    Kanske ni kan göra ett schema? Där ni skriver ner sysslor som var och en ska utföra under en vecka? Du är så kreativ, jag tror du kan finna lösningar som underlättar för dig i vardagen. Och du kan säkert finna små guldkanter att förgylla den där vardagen med. Det tror jag….

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.