Minnen och längtan
by Kirsi on December 30th, 2011
filed under Så underbart
Jag chattade med syrrans pojkvän om hennes sannolika återvändande till Lefkas. Nu sitter jag här med en stor längtan tillbaka till härliga Grekland och underbara sommar. Åååååå, vad jag saknar Lefkas!
Jag vill verkligen åka tillbaka dit. Helst nu på en gång, men jag kan gå med på att vänta till nästa sommar. Jag vill dit och jag vill ta med familjen. Ungarna skulle nog tycka så mycket om det. Jag vill göra om snorkel-båtresan. Jag vill bada i det salta klorvattnet. Jag vill ligga i en fin solstol och njuta av värmen.
För den som inte minns resan så finns Grekland här, här, här och här. (Det här temat är tydligen inte alls överens med transparenta png:s. 
)
Nu ska jag måla tånaglarna och känna mig somrig! 
Javisst gjorde hon det igen
by Kirsi on December 29th, 2011
filed under Kaffemonster
Jag pratar om syster min, den där obotliga flängfågeln jag har berättat om tidigare. Hela december har hon haft hemlängtan och när det sket sig med hennes semester inför julen, så meddelade hon att hon planerade att komma hem för gott när säsongen på Gran Canaria är över. Jag tog hela det beskedet med ett kaffemått salt, vi får väl se om du kommer hem, det är långt kvar till våren. Kännandes henne så skulle hon sannolikt ändra sig 15 gånger innan säsongen är slut, för att sedan ta den nya positionen som verkar så mycket mer lockande att sitta hemma i Sverige, arbetslös och hemlös.
Jag har en utmärkt förmåga att känna av folks karaktär och avsikter, men med syrran är det extra lätt. Inte bara för att hon är min syrra, jag känner henne och kan av erfarenhet dra mina egna slutsatser, utan för att hon är som en öppen bok. Alla kan läsa henne. Hon är en orkan som plöjer fram, men som vänder och flyttar sig för varje träd och sten. Det enda man definitivt kan räkna med när det gäller syrran och hennes val, är att vägen kommer att svänga. Hennes planer kommer att ändra sig. Hon själv är nog den enda som inte riktigt har hängt med och vet detta om sig själv, att det är bara så hon är. Vi andra har ju vetat hela tiden att hon inte kommer hem i vår, hon kommer att söka till en ny destination och fortsätta vara borta och göra karriär utomlands.
Inatt meddelade hon då att hon nu har sökt någon ansvarig-postition på Lefkas. Hon har inte jobbat klart, hon har inte blivit mätt på resandet ännu. Det var med en stor klump i magen hon meddelade oss detta. Ledsen för att behöva “svika” och inte komma hem som, enligt henne, hon har lovat. Orolig för negativa reaktioner. Men det är bara, som sagt, för att hon är den enda som inte har vetat om att hon ska vara kvar utomlands. Vi andra har ju räknat med detta.
Visst har jag med försökt övertala henne att komma hem. Med alla medel jag kan. Jag har till och med varit lite ful och tryckt på de punkter som redan har blåmärken. Jag har varit tydlig med att det är bäst för alla att hon lämnar sitt liv i resväskan och kommer hem. Ska jag vara ärlig, så har det nog mest varit egoistiskt, för att jag vill att hon kommer hem och stannar här. Jag skulle må bättre av att hon är hemma. Hon skulle bara vara olycklig och rastlös. Det är inte alltid så lätt att vara klok, rättvis och förstående när man saknar. Att försöka övertala henne att komma hem är ju som att försöka övertala någon att sluta röka. Meningslöst. Något som inte kommer att hända förrän man är färdig. Redo att följa det beslut man tar.
Hon kommer hem, när hon kommer hem.
Grekland, helg och hemfärd
by Kirsi on October 16th, 2011
filed under Så underbart
Hm. Här satt jag med mitt morgonkaffe och kom på att jag sitter ju här och saknar Grekland. Vi hade ju så roligt! Nu är det höst, nästan vinter… även om det inte var så jättelänge sedan det var augusti och vi hade fullt upp med att bada i havet, så känns det väldigt avlägset just nu. Det är inte ens någon mening med att längta tillbaka. Apollo, och syrran med det, har tagit sitt pick och pack och flyttat till vinterdestinationerna. Syrran är just nu stationerad på Gran Canaria, som jag gissar är ett liknande paradis som Lefkas.
Nå, det är väl bäst att fortsätta berättelsen om resan så att vi får ett avslut på det någon gång.
Syrran hade helgen ledig så hon hade planerat in utflykter på både lördag och söndag. Hon hade hyrt en bil och planerat allt. Syrran är en sån där som blir riktigt sur när hon är stressad, så hon satt och morrade i princip hela morgonen när vi inte var snabba nog för hennes planer. Men till slut var väskorna fulla med badsaker och alla hade packat in sig i bilen.
På lördagen åkte vi till Katishma. En underbart underbar strand. Vi som åkte runt på ön för första gången var imponerade av det vackra landskapet. Det många “Åååh” och “Aaah” när vi beundrade Lefkas från bilen. Kamerorna gick heta även om de var lite kinkiga och tyckte att det inte var så lämpligt att fota från en bil i rörelse. Mycket sudd blev det.
Syrran klagade på de smala och krokiga vägarna och bilen som knappt fick plats. Vi andra satt mest och undrade hur hon visste vilken väg vi skulle ta. För man kunde ju inte förstå vad det stod på skyltarna, det var rena grekiskan. Innan vi nådde den strand som vi skulle till, så stannade vi till på en utsiktsplats. Och vilken utsikt då! Jag som trodde att jag redan hade sett hur vackert Lefkas var. Jag trodde fel.
Stranden var hur stor som helst. Stor och stenig, som alla andra stränder på Lefkas. För den som orkar räkna solstolar har någon timmes sysselsättning där.
Så, det blev ännu en dag med mest sol och bad och väntande på den trevliga karln som sprang fram och tillbaka på den jobbigt steniga stranden och tog emot beställningar och hämtade vatten från en av restaurangerna som låg vid slutet på stranden. Eller är det början på stranden?
Söndagens utflykt gick till Porto Katsiki. Det var en lång bit att åka, men dagen till ära hade vi en mindre bil. Förarinnan av bilen vägrade nämligen köra en stor bil på de smala slingervägarna. Vi kom dit relativt tidigt, men det var redan ont om parkeringsplatser. Det stod bilar parkerade på vägen i flera kilometer. Porto Katsiki är en strand belägen lååååångt nedanför klipporna så man var tvungen att gå en miljon trappor (nå, lite över hundra iaf) för att få bre ut sin handduk på stenarna och skutta i havet. Vägen ner var inte så besvärligt som att klättra uppför alla de jävlarna igen. Att de inte installerar någon typ av hiss där. 
Förutom de jävliga trapporna och stenarna som var riktigt jobbiga att gå på, så var även denna strand riktigt fin. Här var vågorna dessutom lite starkare än på de andra ställena vi besökte, så det var riktigt roligt att sitta direkt vid vattenbrynet och vänta på vågorna som skjutsade upp en på land. Det hamnade stenar lite överallt av denna aktivitet. Rätt ofta fick vi simma ut en bit för att tömma stenar ur diverse klädesplagg. Det hamnade stora stenar speciellt i bh:n. Brorsdottern undrade hur det kom sig, för hon fick ju inga stenar i bh:n. Tja, det gick ju till som så att på vägen till eller från havet, så var man ju tvungen att stanna till titt som tätt. Åh, en fin sten… åh, en fin sten, åhå en till fin sten! Och snabbt som attan svischade de små rackarna in i bh:n i väntan på bättre förvaring. 
En våg fick syrran att fladdra upp på land så kraftigt att hon bokstavligen rullade upp. Jag skrattade och skrattade, så jag nästan kissade på mig. I detta vatten blev det också kallt väldigt snabbt. Det var ett frekvent rusande mellan att värma sig på handduken och svalka sig i havet.
På måndag var det då dags att åka hem. Som alla hemfärder var den lång och urtrist. Inget hände. Allt som allt så var det en riktigt rolig och underbar semesterresa till Nidri på Lefkas i Grekland. Mycket pengar gick det åt och jag tog 1261 foton som bevis på att allt roligt verkligen hände. Det känns ju så overkligt och avlägset nu, i oktobersverige.
Grekland, en annan dag
by Kirsi on September 3rd, 2011
filed under Så underbart
Ett klart irriterande moment på Greklandsresan var mitt hår. Jag var tvungen att spänna fast fanskapet hela tiden. Den varma och fuktiga luften ville få det att krulla ihop sig och böja sig åt alla möjliga och omöjliga håll. Nu var det inte riktigt lika illa som Monicas, men lite samma princip där.
Hela torsdagen spenderades till havs. Dagen till ära hade vi varit och shoppat hattar och smörjt oss riktigt noga med solkräm.
Lite besviket blev det när det framgick att vi skulle ju sitta under tak hela dagen. Herrejösses, då kan vi ju inte SOOOLA! Tji fick vi! 1) Solen tar även i skuggan. 2) De stunderna vi var ur båten fick vi mer än nog av sol. Jag var nog inte den enda med svidande axlar, trots solskyddsfaktor 30. Kände mig lite osäker på om ens aloe gel kunde bota den brännan, men det gick bra tillslut.
Vi åkte runt bland öarna och stannade till lite här och var. Antingen på någon ö med någon fin by eller vid någon strand för att bada och snorkla en stund.
Snorkling var bland det roligaste jag har gjort. Det var lite otäckt till en början, men när jag väl lärt mig hur man gör så gick det finfint. Förutom äckliga stenar och skumt sjögräs såg vi mängder av fiskar i olika storlekar, en sjöstjärna, två små rockor av nåt slag och något som brorsdottern identifierade som sjögurkor. Jag tyckte att det såg mest ut som bajskorvar som låg och skvalpade på havsbotten.
Uttryck som “Det här klorvattnet smakar salt” och “Vem har ätit chips med min mun?” har sitt ursprung på den här resan.
Det var verkligen SÅ skönt att bara ligga där och guppa i medelhavets klara blåa vatten. Jag hade kunnat stanna just där och då i all evighet. Där låg jag och flöt i vattnet och glömde bort allt elände jag har med min hälsa, alla måsten och alla andra spöken som väntade på mig här hemma. Det enda jag tänkte på att alla jag älskar kunde varit där med mig. Framförallt ungarna och älsklingen.
Jag tror att jag blev lite förälskad då… Just där och då, guppandes i Medelhavet. Lite småförälskad i havet och i Grekland. I Lefkas och Nidri, i M/S Christina, snorkelutrustningen och i de fina fiskarna. Där hade jag velat stanna.
Efter den båtturen gungade det konstant, lite bakfyllefri fylla så att säga. Väl hemma var det, som alla kvällar innan middag, växelvis nyttjande av duschen och poserande framför spegeln tillsammans med beundrande av alla nya solbrännelinjer.
Nu har jag slut på energi igen. Jobbträningsveckan tar ut sitt nu. Jag återkommer med fler detaljer om Greklandsresan och jobbveckan sen när jag orkar.
