Funderar så mycket, såhär mitt i natten igen, på det MeToo har skakat fram.

Jag tänkte först gnälla på Instagram om hur jag inte orkar skriva ett blogginlägg om det, inte ens en snabbgenomgång skulle jag få ihop. Men så var behovet av en nattkaffe och blogga större än viljan svälja alla ord och bara gnälla om utebliven ork.

Medan jag bytte till ett tystare tangentbord insåg jag att det inte alls är säkert att jag lyckas tråckla samman de ord som behövs för att beskriva det jag ser. Så att de som inte är jag ska förstå.

Jag läser mycket om MeToo och om en del av stormarna kring det. Vissa stormar orkar jag verkligen inte ta del av, medan andra sätter sig djupt på en gång.

Jag är väldigt tacksam för hela rörelsen, eller kampanjen, eller vad man nu ska kalla den. Den behövs. Den behövs så mycket. Och på så många nivåer. Det är så tydligt att den skakar loss allt möjligt skit som har satt sig i hörnen och innanför kanterna.

Det finns så tydliga mönster.

Jag tycker mig märka att de män som ofta högljutt och aktivt vrålar om invandrare och de gruppvåldtäkter som tydligen är obligatoriska för dem alla att ägna sig åt, är samma män som förminskar och förlöjligar dem som delar med sig av sina berättelser under MeToo.

Är inte det lite knepigt?

Just dessa män undviker jag så gott jag kan, och tror att det finns få av dem bland de jag befattar mig med. Men en person plockade jag bort från fb rakt av, när han började förlöjliga berättelser och upplevelser.

Jag tänker mycket på mina egna erfarenheter. Ingenting av det tänker jag ta upp här, men precis som alla andra kvinnor (Japp. ALLA.) så har jag mina egna MeToo-berättelser.

Nyss såg jag en omröstning som bad en klicka i hur många gånger en har utsatts för sexuella trakasserier. Alltså… vem hinner räkna? Vem hinner ens reflektera över vad som gick över gränsen och vad som är okej, innan de automatiska försvaren är uppe och hanterar situationen?

Jag tänker mycket på mina barn, och hur den här delen av samhällets strukturer påverkar dem. Jag ser det så tydligt, hur illa de båda far av att tvingas leva i ett samhälle som skadar alla dess invånare. (Återigen; Japp, ALLA.)

Min dotter är 13 och hon har redan en lista på flera olika sätt som hennes personliga sfär har trampats på och hon har kränkts med sexuella trakasserier. Hon har redan försvarsstrategier på plats. På samma sätt som vi andra utvecklade dem i tidig ålder, oavsett om vi var medvetna om dem eller inte.

Min son är 16 och jag ser hur snabbt han förlorar tilliten till vår omgivning. Han har också byggt upp sina försvar under en lång tid, men på ett annat sätt. Han gör aktiva val för att ta avstånd från stämplar och etiketter. Han kämpar för att passa in i ett samhälle som säger att han har det enkel och får allting serverat för sig, medan hans personliga upplevelse är en helt annan.

Här står jag mellan de två. Och precis som alla andra föräldrar, försöker jag ha vetskap om exakt rätt verktyg, som ska göra att de båda behåller sina omtänksamma, kärleksfulla personligheter ända upp i vuxen ålder.

För jag ser hur enkelt det kan falla. Hur en enda liten händelse kan stänga alla andra vägar, utom den som leder till bitterhet och illvilja. Om man då inte är uppmärksam, så kan det hända att den vägen förblir den enda öppna.

Jag ser alla olika sätt samhället och samhällets grupperingar försöker hindra mig, och andra föräldrar, att göra just detta. Just nu uppfattar jag det som att samhället inte vill att båda mina barn ska må bra. Det är som att jag ska behöva välja ett av dem. Ett av dem får må bra.

För mig är det alldeles självklart att jag bemöta och behandla dem utifrån individ. Utifrån behov och personlighet. För de är olika.

Att jag bekräftar den ena, betyder inte att jag inte kan bekräfta den andra.

För mig är det också självklart att varje situation måste ses utan dömande. Ungarna är människor, de förändras och utvecklas hela tiden. En situation, en reaktion, en känsla som fanns förra veckan, behöver inte alls finnas med idag.

Och det är där, precis där, i bristen på den sortens flexibilitet i samhället och dess grupperingar, som jag ser sådant som skrämmer mig nå otroligt.

Kampanjen, rörelsen, MeToo, har visat det så tydligt för mig.

Redan tidigare har jag blivit oroad över hur det ibland (eller ganska ofta) så aktivt och intensivt arbetas MOT jämställdhet inom feminismen. Alltså, kvinnor och feminister, som inte kan eller vill se förbi kön och andra etiketter, eller som är så förblindade av sin ilska och sina sårade känslor att de bara plöjer fram utan att lägga märke till hur de skadar allt och alla på vägen.

Ett exempel – som jag inte gjorde något åt då, vilket jag skäms för – hände för kanske ett år sedan. Eller var det i våras?

Hur som helst, sonen deltog i någon slags föreläsning på skolan som endast var till för killar. Där hade de helt sonika informerat om att det är omöjligt för en man att bli våldtagen av en kvinna.

Mmm. Så hade de sagt. Låt det sjunka in lite.

Jag kan tala om att vi har haft många långa, upprörda, förkrossade och sorgsna samtal om det tillfället. Och det är inte bara sonen som har gått igenom sitt känsloregister för att bearbeta det otroligt dumma påståendet.

Jag tänker fortfarande tankar som; hur många tonårskillar satt där i publiken och hade erfarenhet av att kvinnor har begått övergrepp mot dem? Hur mådde de av att någon rakt av ogiltigförklarade deras upplevelser? Och framför allt, hur kommer de att bli som vuxna? Hur kommer de att se på världen? Kommer de att arbeta för eller emot ett samhälle som inte systematiskt trycker ner kvinnor?

Det finns grupper bland mina medfeminister som agerar och reagerar med att trycka ner och förnedra allt som ens liknar en man. När en man så mycket som öppnar munnen, så tolkas det omgående som försök till påhopp, förminskning av kvinnor, mansplaining eller allmänt sliskigt äcklande. Att den mannen sedan ställde en enkel fråga för att kunna förstå bättre, anpassa sig och agera annorlunda spelar ingen roll. För den jäveln ska tystas och sättas på plats till varje pris. Tror ni en sån man kommer att arbeta för eller emot ett samhälle som inte systematiskt trycker ner kvinnor?

Det är som att sitta i sin lilla stuga med elementen uppskruvade på full värme och elda som fan i vedspisen för att få det varmt och behagligt, samtidigt som man hela tiden håller dörrar och fönster öppna för att släppa in snöstorm och kyla. Det går inte att nå sitt mål på det viset. Det kommer inte att bli varmt i stugan.

Ja, jag vet att det finns väldigt många som gärna befinner sig i den konstanta kampen, det är där de vill vara. Det är nog här jag vill placera de människor som absolut måste skrika på alla de som kämpar arslet av sig, bara för att de inte uttryckligen inkluderade exakt alla olika skepnader som förtryck kan ta.

I det här, känner jag mig så maktlös. När jag ser hur de som tillsammans med mig ska värma upp stugan envisas med att hålla dörren öppen, men vägrar släppa in den som kommer med mer ved. Antagligen för att den var man och frågade varför dörren hålls vidöppen.

Det finns stora grupper inom feminismen (precis som i samhällets alla andra grupperingar) som verkar tycka att det är viktigare att trycka ner alla de som inte tycker och tänker exakt precis som dem. Medfeminister eller inte. De maskerar sitt krigsbegär med viljan att skapa förändring. Något förändringsskapande är de inte intresserade av.

I och med det här inlägget kommer att jag få en del kommentarer om att jag motarbetar. De kommer att fråga varför jag motarbetar feminism, varför jag tycker att kvinnor inte ska få vara arga för de orättvisor och skit de dagligen möter, varför någon bara ska tyst acceptera förtryck…

Men det är inte alls det jag säger eller gör.

Det är fullt möjligt att sätta gränser och samtidigt vara respektfull. (Nej, att någon inte visar respekt mot dig betyder inte att du måste bete dig som ett arsle och vara idiot tillbaka.) Det är fullt möjligt att vara inkluderande utan att det på något vis förminskar någon annan. Det går att bekräfta en persons upplevelser utan att en annan automatiskt måste bli utan bekräftelse.

Livet är inte en situation där vi alla måste dela på en tia, att om jag får en krona måste det betyda att den som sitter bredvid blir utan. Våra resurser är inte begränsade, speciellt inte de känslomässiga och intellektuella (övertygelsen om begränsning är dock en form av förtryck).

Det är fullt möjligt för de som vill sitta i stugans värme att få göra det och samtidigt låta de som vill storma göra det utanför.

Att befinna sig i stugan betyder heller inte att man måste ha koll på exakt allt. Vi har alla våra perspektiv, erfarenheter och styrkor. En person kanske föredrar att se till att elementen fungerar som tänkt. En annan är duktig på att elda i kaminen. Någon kanske behöver sitta i ett hörn, invirad i en filt med tända värmeljus framför sig. Några kommer definitivt vara sådana som bemästrar alla olika sätt.

Och de som står vid dörrar och fönster, de behöver vara sådana som inte hugger huvudet av den som kommer med mer ved.

Då kanske vi har en chans att nå det slags samhälle som de flesta av oss ändå vill ha.

Me too, för i helvete.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Säkerhetsåtgärd: Svara på följande *