Alla dessa små saker

För ett par dagar sedan hade jag ett samtal med en gammal kärlek. De små insikter jag fick då är ytterligare något som jag med glädje lägger till på listan över små saker som utgör alla framsteg i min personliga utveckling.

Medan vi pratade lade jag märke till vilka känslor som pågick i mig och jag blev lite förvånad över hur annorlunda det kändes jämfört med liknande situationer tidigare. Förut hade en sådan konversation gjort lite ont. Jag hade nog blivit lite ledsen efter samtalet och mått dåligt över att där var ännu ett förhållande som gick åt helvete. Kanske skulle gamla sår ha svidit lite igen. Säkert hade jag ältat i flera dagar över hur inga av mina förhållanden har fungerat som tänkt.

Nu fanns det ingenting sådant. Jag kände bara genuin tacksamhet för att ha haft honom i mitt liv en gång. Och jag var riktigt glad över möjligheten att prata lite med honom igen. När gamla minnen värmde i bröstet var det ingenting som var besvärligt. När han berättade om sin lycka kände jag bara glädje. När han frågade om min, fanns inget behov att sätta upp en fasad utan jag kunde öppet och ärligt berätta om lyckan i den process jag befinner mig i nu. Att jag just nu håller på att lära mig kärlek på ett lite annat vis än att älska en partner, att jag har bestämt mig för att inte aktivt leta efter någon ny kärlek förrän jag har lärt mig att upptäcka och känna igen andra former av kärlek, och framför allt att älska mig själv. Jag kunde också berätta hur hela allt är skitjobbigt ibland.

Det låter kanske som att jag har för vana att ha bittra känslor mot sådana jag har haft en relation med, men det är inte så jag menar. Det jag försöker säga här är att jag har haft svårt med mina egna känslor. När det gäller gamla kärlekar har det alltid gjort ont, inte så mycket på grund av förlorad kärlek utan mest för att jag har klankat ner så mycket på mig själv. Sett avslutade förhållanden som misslyckanden och att jag har varit ensam ansvarig för dessa.

Inte heller menar jag att jag tidigare inte har förstått att det finns andra sorters kärlek än romantisk. Det har jag varit väl medveten om. Men återigen, jag har haft svårt att tillåta mina egna känslor. Och jag har haft svårt att visa dem. Därför blir det lite som nya upptäckter mest hela tiden, när jag förstår hur mycket kärlek det ryms i alla situationer.

Jag skulle påstå att min plan går ganska bra. Jag lär mig massor och känner hur mycket kärlek som helst, på olika sätt. Och jag blir bättre och bättre på att visa och berätta om mina känslor när tillfälle ges. Jag har exempelvis sagt till mina nära vänner att jag älskar dem. Något som var ganska otänkbart för mig för bara ett år sedan. Och när jag kände all den här glädjen och tacksamheten när jag pratade med min gamla kärlek, så hade jag inte problem att berätta det. Det kallar jag för framsteg.

Här finns lite nostalgi för den som vill läsa:
https://www.kirsi.se/2007/11/26/out-of-my-mind-back-in-five-minutes/
https://www.kirsi.se/2007/12/09/buss-och-kram/.

(Bilden har jag hittat någonstans på internet.)