Ett återkommande problem det där också…
Vi blev barnlediga idag, en dag tidigare än normalt. Tyckte att det skulle bli så skönt att få det lite lugnt. Tyst. Jag har varit sur och tvär hela veckan. Exploderat för ingenting. Fått skuldkänslor och bett barnen om ursäkt. Det skulle bli skönt att bara få rå om mig själv, ligga i sängen och titta på serier och inte behöva ha jour hela tiden. När ungarna väl hade åkt blev det så tomt och tyst så jag hade velat ha tillbaka dem igen. Tomhet och skuldkänslor.
Nå, jag låg i sängen och tittade på serier. Avsnitt efter avsnitt, utan att direkt koncentrera mig och följa med i handlingen. Jag låg mest och funderade på både det ena och det andra. Försökte igonrera rastlösheten och bli trött och somna så att det är morgon snart igen.
För en stund sen tröttnade jag på att min tankeverksamhet inte alls stämde överens med det som pågick i rutan. Jag konstaterade att jag är sugen på att blogga. Kanske skulle jag gå och göra det en stund. När jag ändå är uppe, så kan jag ju göra något åt kaffesuget på en gång. För det är ju något som får en att somna på stört. 
Jo, här sitter jag och bloggar i sällskap av min kaffekopp. Skulle tända lite ljus också om jag orkade resa på mig här. Adventsljusstakarna får duga helt enkelt.
Nu har jag ju visserligen glömt det mesta som har vandrat genom mina tankar ikväll. Det enda som är kvar är den envisa förvirringen gällande måendet och vad som är vad. Irritabiliteten, humörsvängningarna och vredesutbrotten känner jag igen. De kommer med ojämna mellanrum. Ett tag hade jag stenkoll på i vilken ordning allt kommer. Jag visste vad som kommer efter arg-perioden. Inte nu längre. Nu är allt ett kaos igen. Allting svänger så fort. Humöret ändras snabbt. Likaså förmågan att uträtta saker, självförtrondet, minnet…
Ja, nu glömmer jag saker i större utsträckning än vanligt igen. Som nyss, jag hade förberett en hel roman i huvudet när jag började skriva. Tre stycken senare var det mesta borta. Jag är tillbaka där jag glömmer ord. Tappar bort mig mitt i en mening och är inte så säker på att jag vet vart jag var på väg. Jag måste förklara saker på omvägar, eller hitta andra sätt att kommunicera på, för att jag inte hittar orden. Häromdagen till den grad att jag fick en ordentlig ångestattack. Sonen kom och frågade mig var hans linjal var. Jag trodde mig veta och försökte berätta för honom att den sannolikt ligger på kistan i köket eller möjligtvis på brödrosten (fråga inte varför saker ligger på brödrosten), men jag fick inte fram några ord. Inga alls! Det var som att hela hjärnan glömde hur man pratar över huvudtaget! Jag panikade runt i huvudet och försökte hitta de rätta orden. Försökte leta efter ersättningsorden, försökte få fram något, säga något. Till slut lyckades jag säga att jag kommer och tar fram den snart. Herregud, att jag inte ens kan förklara en enkel liten sak för min son! Ångesten exploderade. Var på plats direkt och gjorde så stor skada den kunde. Är det så att vi behöver lägga till alzheimers på det här?
Kanske är det därför jag inte riktigt minns hur jag har mått heller. Vad som har varit, hur det har sett ut. Jag minns ju känslan av att må skithelvete, men inte när jag gjorde det direkt. Och varje gång jag känner igen ett tecken på hur det har varit, så får jag panik. Jag blir rädd för att jag ska hamna tillbaka på den där skithelvete-nivån.
När jag var hos kuratorn vilken dag det nu var, så frågade hon just det. Hur har du mått den senaste tiden? Ööööh… Jag vet inte? Då ville hon göra det lätt för mig och ville att jag skulle berätta om den senaste veckan bara. Ööööh… Jag vet inte? Det enda jag kunde berätta var att dagen före mådde jag pissigt, den dagen inte fullt så pissigt. Hon gav mig nån typ av stämningslägesdagbok. Där kan jag dagligen fylla i hur jag mår så att jag kan komma ihåg hur vecka har varit nästa gång hon frågar. Nä, främst för att jag själv ska hitta ett mönster och lättare kunna undvika situationer som triggar panik och så. För som jag har berättat tidigare, så måste det alltid finnas en tydlig orsak till att måendet blir sämre. 
Jag förde liknande anteckningar när jag först blev sjukskriven, men gav upp efter en vecka eftersom det bara stod att allt var helt åt helvete hela tiden.
Jag har inte börjat fylla i dagboken ännu. Jag stör mig lite på hur den är utformad. Hela stämningsdagboken är en tydlig utlösare, ska jag berätta för kuratorn nästa gång. Jag funderar ju hela tiden på om det är mig det är fel på, att inte ens på det som är fel på mig är jag som jag borde vara. (Hängde du med här? ) Eller om den som utformade hela tabellen inte riktigt vet vad som är vad… Både det förhöjda och sänkta stämningsläget graderas med lindrig, måttlig och svår. Sen finns det en normal också. Det är här det blir lite besvärligt. Jag vet inte ens riktigt om jag kan förklara detta.
Om jag använder stämningsläget jag hade innan jag blev deprimerad och flaggar den som normal, så tycker jag mig ha måttligt sänkt stämningsläge hela tiden numera. Detta baserar jag på de variationer jag har haft i måendet under min sjukskrivning. Det måttligt sänkta läget har blivit som ett normalläge för mig. Ibland är det värre, lite eller lite mer. Om man ska gradera det så skulle det vara svårt sänkt, extra svårt sänkt och helt åt helvete. Ibland är det bättre, ibland mycket, ibland väldigt mycket bättre. Från det måttligt sänkta, som är det nuvarande normalläget, skulle det betyda lindrigt sänkt, normal och lindrigt höjt. Det varierar, men det är aldrig riktigt bra. Det som borde räknas som normalt uppfattar jag, numera, som hypomant.
Hela bilden blir ju skev. När folk frågar mig hur jag mår, så säger jag att jag mår bra. Inte bara för att det är det man säger när folk frågar, utan också för att det är ju okej, jag mår okej. Jag mår bra i jämförelse, jag vet hur mycket värre det kan vara. Så det här måttligt sänkta, mitt normala, stämningsläge betyder att det aldrig är riktigt bra, men jag överlever så länge jag inte behöver gå ner igen. Enligt den där fyll-i-tabellen betyder måttligt svår sänkning eller höjning att man påverkas lite grann av måendet, men inte så att det stör jobbet eller livet. Man ska kunna fungera och arbeta normalt. Jag kan inte fungera normalt. Har svårt att tro att jag kan jobba.
Betyder detta att jag missbedömer hela mitt mående och egentligen har svårt nedsänkt sinnesstämning hela tiden? Det som betecknas “kraftig påverkan på livsföringen”. Kanske är jag lite mesig och inte vill erkänna att mitt mående egentligen är skitdåligt och jag borde säga att jag mår apa när folk undrar? Åt andra hållet kan det ju inte vara eftersom lindrig sänkning ska betyda att livsföringen inte påverkas alls. Eller är det så att den som hittade på de olika lägena är helt ute och cyklar?
Äh, nu har jag snurrat in mig i mina tanketrådar och vet inte riktigt vad jag skulle säga här…
Jag ska nog gå till sängen och inte sova.
